"State of Play"

2018-02-21

Den 14 februari presenterade EU-kommissionen ett diskussionsunderlag avseende budgeten för nästa programperiod från 2021 och framåt, ”Post-2020”. Det som nu sägs är att det konkreta budgetförslaget kommer redan den 2 maj och har därmed flyttats fram ytterligare i tiden i syfte att ge mer tid för de helt klart komplicerade förhandlingar som följer. I förra ”State of Play” diskuterades hur debatten nu går övergripande om budgeten. I denna följer en fördjupning kring vad som går att tro om regionalpolitiken, den så kallade sammanhållningspolitiken, med sitt stöd till inte minst norra Sverige.

Tankar men inga skarpa förslag ännu

EU-kommissionens diskussionsunderlag skiljer sig inte nämnvärt från det reflektionspapper om framtidens budget som lades redan i juni 2017. Samtidigt som EU-länderna aldrig lagt så lite på EU i relation till total BNP, har kraven på EU och EU:s förmåga att hantera olika utmaningar bara ökat. Storbritanniens utträde lämnar därtill ett budgethål om 12-15% i minskat netto.

De EU-centrala gränsöverskridande programmen anses överlag ge mest mervärden och det ligger förstås regionalpolitiken i fatet, även om det kanske är det politikområde som mest bygger den faktiska kapaciteten för att nå deltagande i också övriga program. Det påpekas samtidigt att investeringar i en (fattig) region levererar tillväxt för andra (rikare) regioner som tillhandahåller de tjänster och produkter som behövs. Diskussionen om nettobetalare och mottagare är därför mer mångfacetterad än debatten ofta ger sken av.

Säkerhetspolitik och gränskontroller lyfts fram som områden som vuxit sig starkare de senaste åren och kommer att kräva mer resurser. Likaså kräver klimat- och energiomställningen samt social sammanhållning för att nå de globala hållbarhetsmålen ett ökat fokus. Vi vet därtill att inte minst Sverige driver en linje om en kraftigt utökad forskningsbudget. Scenarier med just ökade forskningsfonder, men även inom den digitala ekonomin och för ökat studentutbyte genom det så kallade Erasmus+, finns med i EU-kommissionens resonemang.

Mindre pengar det enda som är säkert

Utgångspunkten från EU-kommissionen är att EU:s budget bör motsvara c:a 1,15% av EU-ländernas samlade ekonomi. Redan det skulle vara en neddragning om 10-15% mot idag. Samtidigt vet vi att Sverige driver på för en nivå om max 1%. Det är där budgetstriden kommer att stå.

Någon form av regionalpolitik blir det för den skull. Spannet för hur mycket mindre den blir är däremot stort. Från 10-15% minskning till 30-40%. Hur det sedan slår per land och region ökar på det spannet ytterligare. Exempelvis om det tas extra mycket från de regioner som anses rikare och till vilka alla i Sverige hör, med resultat att det i realiteten inte blir mycket kvar, uppemot 70-80% minskning, alternativt tas mer jämnt. En variant, som inte direkt förs fram, vore förstås också att skära mer på de länder och regioner som får mest och i realiteten har svårt att idag absorbera alla medel.

En väg att hantera det senare är möjligen de tankar som finns om lyfta ur en pott ur regionalpolitiken med sikte på strukturomvandling för länder som ligger efter. Det skulle då handla mer om nationell strukturomvandling och mindre om regionala behov. Därtill driver bland annat Sverige kravet på att regionalfondsmedel ytterst skall vara villkorat med upprätthållande av grundläggande demokratiska samhällsskick samt flyktingmottagande. Det lär bli någon form av sådan klausul, men frågan är vilken effekt de i realiteten kan få och hur mycket det de facto skulle betyda för utbetalningarna.

Stöd till enkom vissa regioner och inget till Sverige

Det som kan noteras är att den diskussion som väcktes förra året, när alla trodde att kampen om en regionalpolitik som omfattar alla regioner var vunnen, nu snarare skärps. I de tre scenarier som redovisas, så är det bara alternativet att bibehålla dagens nivå som också omfattar stöd till alla regioner. Övriga två riktar in sig på att medel till alla mer utvecklade regioner helt avvecklas.

Den enkla slutsatsen av det är att stödet till bland annat norra Sverige upphör från EU. Vi räknas som rika regioner i EU. Samtidigt är det lite av att från EU försöka sätta press på att få länder som Sverige och andra som vill drastiskt minska på EU:s budget och framförallt regionalpolitiken och jordbrukspolitiken, att bekänna färg, om det också innebär en acceptans för att inte få något tillbaka. Blir det inte rena särlösningar för icke-Euroländer som Sverige och Danmark eller att Sverige får med sig en tillräckligt stark grupp likasinnade, styr sannolikt länder som framförallt Tyskland och möjligen Frankrike mot att det i vilket fall blir en regionalpolitik för alla. Det innebär också att det i realiteten är svårt att ta bort mer än på sin höjd 20%.

Det finns också lite av en parallell diskussion om att utöver de fattigaste regionerna också styra mer mot regioner med specifika behov. Det kan vara positivt för norra Sverige, men det kan också innebära att mindre resurser fördelas på fler. Det är svårt att se att det skulle hinna komma fram något som ger underlag för att nu öppna för specifika ytterligare allokeringar. Fokus är på att ”rädda vad som räddas går” och i det sammanhanget är marginalpotter som vår allokering just i marginalen.  

Nygamla instrument stärks

Oavsett budgetnivå kommer det att bli förändringar. Tidsfaktorn talar emot att hinna radikalt stöpa om allt och därtill finns en ambition om att dra fördel av att alla nu lärt sig dagens system. Det betyder förstås inte att olika intressen samt inte minst länderna i de stundande förhandlingarna kan riva runt det helt för det. Med tempot som är, är det lite dagsformen som avgör hur det blir.

Det som går att vara ganska säker på är att så kallade finansiella instrument i form av lån och andra kapitaltillskott kommer att spela en ökad roll, men inte helt ersätta de mer traditionella verktygen, snarare inom utpekade områden bidra till att växla upp effekten av dem. Exempelvis är ju, som North Sweden bland annat lyft, sociala satsningar och grundläggande utvecklingssatsningar i regioner som norra Sverige med liten egen kapitalmarknad och kommersiell avkastning inte helt lämpad för låneinstrument, men däremot kan de vara verktyg för att växla upp olika satsningar.

Därtill kommer den eviga frågan om förenkling. Hittills har det ju oftast bara blivit mer och mer komplicerat. Särskilt när nationell nivå lagt på sina regelverk och parallella system. Det verkar dock som om det denna gång kan bli en del förenklingar, osagt att det för den skull blir förbättringar. Det pratas om mer schablonersättningar och att få ersättning för resultat istället för faktiska kostnader. Det kan låta bra, men hur det skall fungera i praktiken annat än för väldigt specifika projekt återstår att se. Därtill, om schablonen är satt för lågt får verksamheten inte full kostnadstäckning och det gör att Universiteteten redan idag undviker regionalfonden, fast den egentligen är viktig även för dem. Det finns därför en viss rörelse tillbaka mot att mer ändå gå på faktiska kostnader.

Ökat nationellt ansvar och roll

Mer intressant är då att i högre grad lita på de nationella myndigheterna och befintliga uppföljningssystem. Svårigheten lär vara att hitta en modell som alla kan acceptera då det samtidigt finns regioner som får väldigt mycket EU-stöd och absolut behöver mer direkt kontroll och styrning från EU. En väg kan vara att koppla det till medfinansieringsnivåerna, så att regioner med hög andel medfinansiering i form av nationella, regionala och andra pengar, som är fallet för de svenska regionerna, kan lyftas av en del av byråkratin.

Därtill att medfinansieringsnivåerna generellt ökar, åtminstone i de regioner som idag har i princip 100% EU-finansieringsgrad, som blev när den ekonomiska krisen slog undan de egna möjligheterna att bidra med regionala och nationella medel. Om förändringar skulle ske även för svenska regioner, från dagens 50-50 EU-medel och egna medel till säg 40% EU-medel, så är det mer tveksamt om det blir värt besväret och det finns det nog en insikt om, men samtidigt kan inget uteslutas i pressen på att till varje pris minska EU-utgifterna.

Lite oroande är också att den partnerskapsprincip som etablerades inför denna programperiod, där EU, länderna och regionerna var tänkta att som jämbördiga parter forma programmen, är satt under press. Inte minst Sverige gillade inte det, utan vill att det är en nationell angelägenhet.

En fond och väg in är nog ingen utväg ändå

Det som det också talats om är att anordna de olika regionala fonderna, utöver regionalfonden även socialfonden och landsbygdsutvecklingsfonden med flera, under en och samma fond för att maximera synergierna mellan dem med samma regelverk och möjligheter till gemensamma utlysningar och en enda ansvarig myndighet. Det var nog dock lite önsketänkande från den regionala enheten på EU-kommissionen som ville få hand om det hela. Så lär det nu inte bli, men väl en ambition om ett ”En-fondsperspektiv med flera fonder”.  I grunden dock ungefär som idag med ett gemensamt ramverk för i övrigt separata fonder.

Osäkerheten är då om socialfonden genom att slås samman med en del andra kompetensutvecklingsresurser överlag blir mindre av ett regionalt kompetensutvecklingsredskap och mer en EU-kompetensfond, bland annat för att ha verktyg på EU-nivå att hantera sociala utmaningar och integration, även om det i högsta grad är frågor att hantera lokalt och regionalt. I Sverige har socialfonden i vilket fall handlat mer om nationell arbetsmarknadspolitik än att bidra till regionala kompetensbehov, vilket Sverige också fått kritik för från EU genom åren.

Det regionala önskemålet är förstås att socialfonden och landsbygdsutvecklingsfonden än mer än idag samspelar med regionalfonden för att bygga just samlad regional utveckling. 

Gleshetsallokeringens vara eller inte vara står som alltid på spel

Det som också utreds är att de olika regionkategorierna ”fattiga”, ”rika” och ”omvandlingsregioner” ersätts med andra mer stegvisa bruttoregionalproduktnycklar om vilka bidragsnivåer olika regioner kan få, med också tydligare kopplingar till olika sociala fördelningsindex och motsvarande som skall fånga regionernas specifika behov. Det kan vara en fördel för norra Sverige om exempelvis de demografiska utmaningarna ges större tyngd, men det finns många andra regioner med motsvarande och ökande sådana utmaningar och frågan är vilken roll exempelvis glesheten i slutändan ges.

Den extra gleshetsallokeringen för norra Sverige och Finland är en öppen förhandling inför varje ny programperiod och nätverket för Northern Sparsely Populated Areas, NSPA, kunde inför denna programperiod bidra till att i EU-kommissionens förslag och förhandlingarna säkra och rentav utöka den. Inför denna omgång har NSPA genom North Sweden bland annat tagit fram den OECD-studie som ger underlag för fortsatta argument för ett sådant stöd. Det är också sagt från svensk och finsk sida att gleshetspotten är prioriterad och får nog då ses som en liten bricka i det stora spelet.

Det viktiga för norra Sverige är att kunna ge argument där regional BNP eller andra mått inte annars fångar de särskilda behov glesheten och avstånden medför. I och med EU:s pågående arktiska policyarbete finns det också en arktisk komponent som NSPA, med North Sweden för Övre Norrland, arbetar med. Även om EU-kommissionen, Ministerrådet och Europarlamentet står bakom den EU-arktiska policy som bland annat pekar specifikt på vikten av de extra gleshetsmedlen, så finns det goda underlag men inga garantier. Det är en ny förhandling varje gång.

Mer anpassat stöd utifrån smart specialisering med bredare regionala perspektiv

Överlag finns en diskussion om behovet av mer ”place-placed” policys, att mer anpassa strategier och stöd utifrån varje regions unika situation, utmaningar och möjligheter. Det talas om att utgå från regionernas specifika utmaningar för vad programmen skall fokusera på i respektive region snarare än några centralt bestämda styrande teman, inklusive exempelvis möjlighet att stödja infrastruktur som EU-kommissionen ville begränsa förra gången. OECD-studien för NSPA med sitt fokus på infrastrukturbehov och anpassat stöd har i det fallet spelat en roll.

Det som varje regionalt program fokuserar på skall i sin tur ge den regionens bidrag till EU:s samlade överordnade policys och prioriteringar. Hur det i realiteten skall hanteras är oklart. Det är ett försök att samordna två egentligen oförenliga perspektiv, ett om att mervärdet för EU är att alla jobbar med samma mål och prioriteringar och ett annat om att EU ytterst är sina olikheter och mervärdet för EU ligger i att utgå från varje unik kontext och de utmaningar som finns där för att kunna bygga samlad utveckling på europeisk nivå. Det går inte att styra från en central EU-byråkrati. Den regionala enheten vill nog få det dithän, medan andra krafter drar mot mer centralt ordnade lösningar.

Lite grand är Smart Specialisering den gordiska knut som ses som lösningen. Smart specialiseringsstrategier, så kallade S3, är inte bara är här för att stanna, utan än mer centralt. Tanken är att varje region hittar sina konkurrensfördelar utifrån de regionala tillgångar som finns, att bygga sin globala konkurrenskraft på med anpassade prioriteringar i EU-stödet. EU:s fonder och program bygger redan idag mycket på det. Det talas också om mer gränsöverskridande samverkan kring smart specialisering och i det ligger NSPA rätt i tiden kring att, utifrån OECD-studien som just pekar på S3 som särskilt lämpat för glesbefolkade regioner, se hur regionerna i NSPA kan samverka mer kring smart specialisering.

Överlag, för att visa på regionalpolitikens europeiska mervärden, finns det anledning att tro att komponenter för att inte bara uppmuntra utan också kräva samverkan över gränserna inom ordinarie regionalstöd kommer att stärkas utöver möjligen något färre och geografiskt större så kallade Interregprogram för att rensa lite i dagens ganska splittrade och överlappande struktur.

Hållbarhetsmålen 2030 och EU:s ekonomiska ramverk det nya Europa 2020 möjligen

En öppen fråga är avslutningsvis om det blir smart specialisering som blir det samlande kittet eller om det kommer någon ny Europa 2020-strategi, EU:s nuvarande tillväxtstrategi om smart, hållbar och inkluderande tillväxt. Kanske har tiden bidats i avvaktan på alla andra osäkerheter och få tid att sätta andra stora åtaganden på plats såsom EU:s klimat- och miljöarbete utifrån COP21. Det är inte otroligt att de hållbarhetsmålen också är lite av en ny grund att bygga också regionalpolitiska prioriteringar utifrån i samklang med EU:s och ländernas överordnade mål och strategier, även om de inte blir allenarådande.

Från EU-kommissionen talas om två fortsatta huvudfokus för regionalstödet; Innovation, där S3 är en del för det, och just klimatomställningen och till det går det att tro att socialfonden kommer att handla mycket om social sammanhållning och integration. Det skulle i så fall rentav kunna samlas under de idag utifrån Europa 2020 välkända begreppen: Smart, hållbar och inkluderande tillväxt!

Överordnat kommer också regionalpolitiken ganska säkert att ännu mer länkas till EU:s ekonomiska ramverk som syftar till att länderna skall upprätthålla en sund ekonomi med uppföljning och rekommendationer från EU gentemot särskilt de länder som laggar efter, utöver den specifika samordning som finns inom Eurozonen. Ytterst handlar det om överordnad ekonomisk strukturomvandling i länder och regioner på efterkälken, som är mycket i fokus idag. Risken är att det blir makroekonomiska mått som styr och därmed väldigt lite av det regionerna själva kan påverka och styra via regionalfondsmedlen. Om det däremot kan fås att kopplas mot regionala mandat och möjligheter, så kan det å andra sidan rentav stärka regionalpolitikens roll. Det viktiga för det är då att programmen och uppföljningen skräddarsys för det som går att förändra regionalt och det är nog frågan om hur långt det går att komma dithän i slutändan.

Det är nu det gäller

Mycket är med andra ord i luften, det mesta är ännu oklart, men det som är klart är att inom några månader vet vi hur förslagen ser ut. Det är nu det gäller att skjuta in alla argument och underlag som kan bidra till det som blir. Därefter tar en intensiv tid av förhandlingar vid. Spännande fortsättning följer!

110615 Mikael M Janson

/Mikael Janson

 

Läs tidigare ”State of Play” om budgetdiskussionen

Läs om EU-kommissionens budgetpapper

Läs om smart specialiseringskonferensen i Luleå

Läs om Smart Regions 2.0 i Helsingfors

Läs om OECD-studien för NSPA 

Läs om den arktiska samrådsrapporten

Läs tidigare ”State of Play” om förberedelserna för nästa programperiod i EU

Allmänna nyheter

  • State of Play: Delad sammanhållningspolitik för regional utveckling

    2018-06-20

    Nu är mer eller mindre alla förslag till regleringar för nästa programperiod 2021—2027 framlagda av EU-kommissionen. På det stora hela ligger de i linje med norra Sverige intressen även om alla detaljer och de exakta budgetnivåerna för Norrbottens och Västerbottens vidkommande inte ännu är helt klara. Nu vidtar förhandlingarna, som kommer att bli tuffa. Några övergripande delar i förslagen för den samlade sammanhållningspolitiken, EU:s regionalpolitik, behöver särskilt fokus. Några sådana områden är att tillförsäkra fortsatta möjligheter att i norra Sverige kunna använda socialfonden, landsbygdsutvecklingsfonden och den samlade sammanhållningspolitiken för att skapa regional hållbar utveckling.

  • NSPA i EU-parlamentet

    2018-06-20

    Vid NSPA-konferensen i EU-parlamentet 19 juni diskuterades EU-kommissionens budgetförslag för åren 2021-2027 och dess betydelse för nordens glesbefolkade områden.

  • Västerbottens regionresa 2018

    2018-06-14

    Syftet med Regionresan som ägde rum 13-14 juni är att regionala beslutsfattare reser utanför hemregionens gränser för att utbildas i regionala utvecklingsfrågor.

  • Minskat jordbruksstöd till svenska bönder

    2018-06-06

    På grund av de omprioriteringar och nedskärningar som måste göras i EU-budgeten efter att Storbritannien lämnar EU har EU-kommissionen föreslagit att unionens gemensamma jordbrukspolitik (CAP) ska minska sina utgifter för jordbruksstödet med fem procent för åren 2021-2027 till 365 miljarder euro. Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) kommer det att drabba Sverige särskilt hårt då de svenska böndernas stöd kommer att minska med 10-15 procent.

  • USA inför tullar på importerat stål och aluminium från EU

    2018-06-04

    Efter två månaders förhandlingar och uppskjutna beslut införde USA den 1 juni tullar på importerat stål och aluminium. Tullarna omfattar en tullavgift på 25 % av priset på stålprodukter samt 10 % på priset av aluminiumprodukter. EU besvarar det med att införa egna tullar på amerikanska produkter samt anmäler USA till världshandelsorganisationen WTO på grund av bristande efterföljande av de uppsatta internationella regler som finns kring tullar.

Fler nyheter »

Prenumerera på Nyheter via RSS