State of Play: Sammanhållningspolitikens återkomst

2017-06-14

State of Play: Sammanhållningspolitikens återkomst

Även om EU och länderna stångas med varandra i spåren av de olika kriser som varit och är och regionernas roll inklusive frågan om framtiden för EU:s regionalpolitik hänger lite i luften, så rör saker på sig. Som sagts i tidigare ”State of Play” är det något av ett momentum just nu av att såväl tvingas och också vilja försöka ta sig samman inom EU för att kunna gå vidare, som att se att också regionerna har en roll för Europas sammanhållning. Regionala olikheter är en styrka för Europa, men regionala ojämlikheter är det inte. Det kanske är för tidigt att tala om sammanhållningspolitikens återkomst i EU, men lite så ändå, även om tidplan, konkreta förslag eller ens övergripande principer ännu är för tidigt att helt veta, oaktat att somt börjar klarna.

Ingen vet egentligen någonting om något

Det kommer att bli förändringar i sammanhållningspolitiken, som EU:s regionalpolitik kallas, med sina struktur- och investeringsfonder (ESIF) riktade till regionernas utvecklingsarbete. Det kommer också att bli mindre pengar. Inget EU-land vill betala mer till EU, tvärtom, och det innebär att bara bortfallet av Storbritanniens medlemsavgift om runt 15% av EU:s budget till följd av Brexit, utträdet ur EU, sätter stark press på EU:s budgetramar. Vad det landar i vet dock ingen ännu.

Det märks av att de olika enheterna inom EU-kommissionen å ena sidan har en febril aktivitet för att positionera sig och bereda mark för de förslag som skall komma från årsskiftet för att hålla tidplanen om att ha allt på plats inför den nya budget- och programperioden från 2021 och framåt, ”Post-2020”. Samtidigt kommer väldigt lite konkret ut. Det faktum att inget samråd kommit under våren om framtidens sammanhållningspolitik, som skulle legat till grund för den stora regionalpolitiska konferensen, ”Cohesion Forum”, som EU-kommissionen håller 26-27 juni, är ett tecken på de osäkerheter som råder.

Stalltipset just nu är att förslaget för den så kallade långtidsbudgeten för EU, som enligt statuterna skall läggas senast vid årsskiftet, nu kommer runt halvårsskiftet 2018. Hur mycket som dessförinnan eller ens därefter kommer i form av konkreta förslag att kunna börja förhandla om är svårt att veta. Allt är ytterst avhängigt hur långt gången Brexit-pocessen är och om EU-länderna sinsemellan hittar varandra för sina diskussioner. Det enda som går att vara säker på är att det, som alltid, blir tidspress.

Fortsatta osäkerheter i avvaktan på än det ena än det andra

Även om det är totalt sett stora summor, så står EU för ungefär 1% av EU-ländernas samlade ekonomier och samma länder som är ovilliga att betala till EU är sällan sena med att vilja lägga mer ansvar på EU. Det är förstås en i längden svår ekvation. Därtill att länder som får mest av EU:s sammanhållningsfonder förstås vill ha dem kvar medan länder som betalar in mest till EU hellre satsar på för Sveriges del exempelvis forskningsfonderna där Sverige tillhör de länder som får mest tillbaka. Lite förenklat är det inte svårare än så.

När det kommer till det nationella spelet framåt, så är nog det enda som går att vara ganska säker på, att Sveriges och övriga nettobidragsgivares hårdnackat budgetrestriktiva linje kommer att styra. Möjligen kan Tyskland, i kraft av sin storlek och historia, med fortsatt viss motvilja, ta vidare rollen som EU:s ekonomiska och även politiska motor för att lösa klutarna. Med den nya franska presidenten Macron, utan att ännu veta hans faktiska förmåga, kan en återupprättad fransk-tysk axel tänkas underlätta och skapa den interna ”stormaktsbalans” EU så väl behöver och som exempelvis Storbritannien och dess regerande Toryparti aldrig tog vara möjligheten till för deras del.

Det skall dock sägas att mycket av de osäkerheter som finns konkret nu hänger ihop med att Tyskland går till val i september. Även om inget talar för att det blir något annat än ett fortsatt starkt EU-sinnat Tyskland, så finns det många viktiga frågor där det förväntas mer tydliga ställningstaganden när väl valet är över. Det inbegriper även regionalpolitiken, med tanke på att Tyskland å ena sidan har några av Europas starkaste regioner, å andra sidan brottas med ännu eftersläpande forna östtyska regioner.  

Länderna skuggboxas samtidigt som bollen ännu ligger hos regionerna

Det ligger i allt detta på regionerna själva att medverka till att bli en del av lösningen och inte uppfattas som en del av problemet. Allt för få ser att även rika regioner, som alla regioner i Sverige räknas till, drar nytta av EU:s fonder och program för att överhuvudtaget göra de strategiska satsningar på innovation och utveckling som annars inte hade blivit av och att det finns ett mervärde att det sker inom ramen för en gemensam europeisk agenda.

Övre Norrland spelar där en viktig roll som ett exempel för andra. Även om vi är BNP-mässigt rika regioner visar inte minst den nyligen genomförda OECD-studien för våra regioner att det är sårbara ekonomier som bidrar med mycket till övriga landet men saknar den egna kapaciteten, de nationella systemen och externa kapitalet för de återinvesteringar som krävs för att upprätthålla en hållbar tillväxt. Utan EU:s instrument är frågan om norra Sverige i EU:s index över innovations- och utvecklingsförmåga legat så väl till som nu är fallet.  

Någonstans börjar den polletten ramla ned. Det finns mycket brister i dagens regionalfonder, men det betyder inte att de inte spelar och än mer kan spela en roll. Förslagen och diskussionerna om en social agenda för EU kopplar till det. Med Storbritannien ute ur bilden, som varit en av de starkaste motståndarna till sociala regleringar i EU, har detta åter aktualiserats. Oavsett de konkreta, eller bristen på konkreta, förslagen och att det för svenskt vidkommande finns somt som strider mot hur exempelvis svensk arbetsmarknadspolitik fungerar, så finns det direkta kopplingar till också diskussionen om sammanhållningspolitikens roll för EU.

Till det kommer aviserade ekonomiska diskussionsunderlag från EU-kommissionen där också sammanhållningspolitiken som tidigare varit nästan osynlig, i alla fall nu sägs komma att finnas med.

Europeisk sammanhållning eller inte i nålsögat

Vad det handlar om är insikten om att många av EU:s, för att inte säga nästan alla, problem ytterst landar på regionerna och lokalsamhällena att hantera och centrala ”one-size-fits-all”-instrument kan inte lösa det. Till det kommer en ökad uppmärksamhet på de regionala skillnader som finns inom EU och som därtill också ökar, inte så mycket mellan länderna som mellan regioner och också inom länderna och de enskilda regionerna, med den sociala oro och ekonomiska belastning det för med sig för hela Europa och givetvis blir särskilt tydligt inom ramen för en gemensam valuta.

Den ytterligare dynamik som Brexit innebär är att Euroländernas ställning stärks i EU och Sverige tappar en viktig allierad i att stanna kvar utanför Euron med någon gemensam kraft för att kunna hålla emot en progressiv agenda för ökad integration mellan Euroländerna. Diskussionen om ett A-lag med Euroländerna och ett B-lag med övriga är närmast oundviklig. Eurozonen ser att långsiktigt krävs en mer gemensam politik på fler områden och i det ingår också egna omfördelningssystem för att minska skillnaderna och bidra till att stärka Euroområdets alla delar, nationellt men också regionalt, i realiteten någon form av egen sammanhållningspolitik för Euroländerna.

Än så länge poppar det mest upp lite antydningar i olika sammanhang och helt frikopplar sig förstås inte Euroländerna från övriga, så fungerar inte EU och därtill är målsättningen att Euron i en framtid skall vara EU:s gemensamma valuta. Frågan är dock hur Eurozonens möjliga regionala omfördelning hänger ihop med, är frikopplad från eller rentav konkurrerar med övrig regionalpolitik i hela EU, om alls, och hur övriga EU-länder kopplar sig till det för EU:s sammanhållning överlag och utifrån de regionala horisonterna?!  

Sammanhållningspolitiken är dödförklarad, leve sammanhållningspolitiken!

Det finns förstås de som kan hävda att de ökande klyftorna är ett bevis på hur EU:s regionalpolitik har misslyckats, men det är att förenkla världen och verkligheten. EU:s på det hela taget små fonder och program kan inte lösa allt, särskilt inte när den ekonomiska krisen slog till med full kraft, men de gör skillnad och kan med rätt utformning göra mer skillnad.

Den övergripande diskussionen skall inte tas som inteckning för ett genuint intresse av att rädda kvar dagens regionalfonder, men från ett ganska stort ointresse för sammanhållningspolitiken är den absolut åter på arenan i diskussionen om framtidens EU från lite olika håll och kanter och ledder. Inte på något sätt ohotad och fortsatt från många håll ifrågasatt, utan att kanske ens i förstone se kopplingen mellan diskussionen om sammanhållning och att minska regionala gap och EU:s sammanhållningspolitik, men i ljuset av de andra större diskussionerna är det oundvikligt att också ta med regionalpolitiken och dess roll för att bidra till de övergripande målen för EU om EU i realiteten skall kunna hantera de utmaningar som finns.

Vad det sedan i slutändan landar i är en helt annan fråga. Det kommer inte i alla delar att bli en snygg match på vägen mot slutgiltiga beslut, så det gäller för alla att vara på tå och bidra till diskussionen. Inte minst från regionerna själva och att då inte försvara dagens fonder och program i alla delar, men väl att det finns en poäng med dem för EU och hela Europa med goda förslag om hur det kan göras bättre. Några trender för vad som finns anledning att förvänta av det som komma skall från EU-kommissionens sida kan alltnog också skönjas. Det finns det anledning till att återkomma om.

Mikeal Janson 

/Mikael Janson

Läs tidigare State of Play om läget i EU och regionernas roll 

Nyheter på området

  • Arctic Futures Symposium

    2018-12-05

    Den 28 november gick årets Arctic Futures Symposium av stapeln i Bryssel på temat en blick mot framtiden. Symposiet arrangeras av International Polar Foundation.

  • EU:s yttersta regioner erhåller stöd för ett starkare gemensamt EU-partnerskap

    2018-12-05

    2017 presenterade EU-kommissionen en strategi för att stärka partnerskapet mellan EU:s medlemsländer och EU:s yttre geografiska belägna regioner så kallade yttersta randområdena. Den 23 november i samband med den årliga konferensen om de yttersta regionerna lyfte EU-kommissionen fram att man hållit löftet om att hjälpa de yttersta randområdena att inkluderas i en globaliserad värld trots deras geografiska utmaningar. EU-kommissionens åtgärd är att uppmärksamma deras särskilda behov i den kommande långtidsbudgeten 2021-2027.

  • State of Play

    2018-11-21

    EU-kommissionen har lagt sina förslag för långtidsbudgeten med tillhörande regleringar för bland annat regionalpolitiken med sina olika fonder och program ”post-2020”.

  • "EU in My Region"

    2018-11-15

    Den 14/11 anordnades en nationell dialogkonferens i Stockholm om EU:s regionalpolitik inom ramen för satsningen EU in My Region. Syftet var att lyfta fram EU:s regionalpolitik.

  • North Sweden medverkade på seminarium med Nordiska Ministerrådet i Bryssel

    2018-10-23

    Den 11 oktober under European Week of Regions and Cities i Bryssel, anordnade Nordiska Ministerrådet en diskussion om deras stora rapport ”State of the Nordic Region” som tagits fram av Nordiska Ministerrådets forskningsorgan Nordregio. North Sweden medverkade som kommentator för att ge ett regionalt inomnordiskt perspektiv på nyttan med en sådan studie i också ett europeiskt sammanhang tillsamman med EUSALP, som är den makroregionala strategi som är för alpregionen, för att från deras sida ge ett utomnordiskt makroregionalt exempel.

Fler nyheter »

Prenumerera på Nyheter via RSS