Om EU
Sverige är medlem i Europeiska unionen (EU) sedan 1995. Det innebär att Sverige samarbetar med de andra medlemsländerna i många frågor, till exempel handel, miljö, konsumentskydd och EU:s yttre gränser.
EU:s historia
EU är en samverkan mellan europeiska länder som tillsammans täcker nästan hela Europas kontinent. I EU bor över 510 miljoner människor vilket utgör omkring 7% av hela världens befolkning.
EU:s början går tillbaka till 1952, då Benelux-länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg), Italien, Frankrike och Tyskland skapade kol- och stålgemenskapen, oftast omnämnd som kol- och stålunionen, efter andra världskriget. Samarbetet startade som ett fredsfrämjande projekt, där tanken var att fördelaktiga ekonomiska relationer skulle skapa goda diplomatiska relationer och förhindra flera krig. Kol och stål var grunden för att kunna återuppbygga ett sönderbombat Europa och därtill basen för krigsindustrin. Det var därför naturligt att börja med att samarbeta kring denna sektor för att dels se till att kunna återuppbygga alla delar av Europa igen med inte minst stöd av Marshallhjälpen från USA, dels ha gemensam kontroll över att ingen började rusta för krig igen.
Eftersom Sverige stod med en oförstörd produktionsapparat och inte minst järn- och stålindustri i norra Sverige fanns det redan vid EU:s början en särskild koppling och överlag grund för regionens ekonomiska utveckling och utbyte med det som började i kol- och stålunionen och är dagens EU.
De ekonomiska relationerna skulle förbättras av skapandet av en gemensam inre marknad, som genom att ta bort tullar och hinder skapade fri rörlighet för varor och tjänster. Den inre marknaden har alltså varit en EU-prioritet från början även om den fick dagens form 1985 och stadfästes i och med Mastrichtavtalet 1993 samtidigt med att dåvarande EG blev dagens EU för en fördjupad samverkan med också sikte på en gemensam valuta för den inre marknaden, vilket delvis förverkligades med Eurons införande i 12 EU-länder 1999 (även om de första mynten och sedlarna kom i omlopp först 2002). Över tid har EU:s inflytande över olika politiska områden ökat och idag handlar det mycket om att harmonisera policyområden mellan EU:s medlemsländer, för att skapa ett mer jämställt och framgångsrikt Europa.
Sedan kol- och stålunionen har EU förändrats och utvidgats flera gånger om. Storbritannien, Irland och Danmark gick med 1973, Portugal, Spanien och Grekland under 80-talet efter deras diktaturers fall, Sverige, Finland och Österrike 1995 efter folkomröstningar där Norge röstade emot och inte följde sina nordiska grannar in i EU som därmed hade 15 medlemsländer och ibland omnämns som ”EU15” eller de ”gamla medlemsländerna” i diskussionen. Den stora utvidgningen skedde i början av 2000-talet när flertalet länder i det forna Östeuropa kunde ansluta sig dryga decenniet efter murens fall 1989.
EU:s funktionssätt
När ett land går med i EU så går det även med på att överlåta befogenheter för vissa policyområden på EU-institutionerna. Beslut som fattas inom dessa områden kallas för överstatliga beslut.
Sådana beslut kan vara det som kallas ”ordinarie lagstiftningsförfarande” genom att röstas igenom av Europeiska Unionens råd (även känt som Ministerrådet eller kort och gott Rådet), där länderna företräds av sina regeringsföreträdare, och Europaparlamentet, som utses vart femte år i allmänna val. För att bli gällande lag i EU måste Rådet och parlamentet vara överens inom dessa politikområden med en kvalificerad majoritet av länderna och parlamentarikerna. Genom det så kallade Lissabonfördraget från 2009 gäller detta inom de flesta politikområden utom framförallt budgetfrågor och utrikes- och säkerhetspolitik samt EU:s grundstadgar där länderna har exklusiv beslutanderätt. Detta senare mellanstatliga förfarande innebär att beslut fattas i samförstånd mellan medlemsländernas regeringar i Ministerrådet och kräver oftast enhällighet.
Själva kärnan i EU:s samarbete är den inre marknaden och den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital, även känt som de fyra friheterna. Detta betyder att det tagits fram gemensamma regler så att kraven är desamma i alla medlemsländer inom dessa områden. Dessutom har man tagit bort tullar och andra hinder för att underlätta för det fria flödet och utverkar handelsavtal med omvärlden som omfattar hela EU. EU:s policyområden täcker i övrigt allt från handel till folkhälsa, forskning och innovation, utbildning med mera som länderna ser behov av att samverka runt och ha gemensamma regelverk för. EU har en gemensam budget för att stödja dessa policyområden. Största delarna av EU:s egen budget, som står för ungefär en procent av EU-ländernas samlade ekonomi, går till jordbruk och regional utveckling.
I och med Romfördraget 1958 som etablerade de Europeiska Gemenskaperna, sedermera Europeiska Gemenskapen (EG), har samarbetet haft ett råd som fattar beslut efter förslag från en kommission, samt en parlamentarisk församling som hade rätt att lämna synpunkter på besluten som skulle fattas. Detta var alltså början för Europeiska Unionens råd, EU-kommissionen och Europaparlamentet som det ser ut idag. Även den rådgivande institutionen Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén har funnits med sedan 1958. Eftersom länderna i Europa har olika rättstraditioner spelar den gemensamma domstolen en väsentlig roll för att tolka lagar och regler. Domstolen prövar gränserna för vad EU kan och inte kan göra och vad länderna i sin tur måste följa. Domstolen inrättades redan i samband med kol- och stålunionen 1952.
Genom fördragsförändringar 1999 och 2009 har parlamentets inflytande ökat och idag är det en av de beslutfattande institutionerna. Dessutom har en institution för att företräda EU:s alla regioner med rätt att lämna synpunkter på lagförslag tillkommit; Europeiska Regionkommittén.
EU:s institutioner och organ
Europeiska unionens råd
Även kallat ”Ministerrådet”, utgörs av ministrar från EU:s alla medlemsländer och utgör en av EU:s lagstiftande organ. Deras uppgift är att fatta beslut angående lagförslag som Kommissionen lagt fram. Vilka ministrar det är som träffas och fattar beslut beror på vilket ämne som behandlas. Några gånger per år samlas det Europeiska Rådet vid vad som ofta benämns ”Toppmöten” då EU-ländernas stats- och regeringschefer möts för att besluta om mer principiella överordnade frågor och lägga fast riktlinjer för arbetet i EU. Rådet leds genom halvårsvisa ordförandeskap som alternerar mellan länderna men det finns därtill sedan Lissabonfördraget 2009 också en utsedd permanent rådsordförande på femåriga mandat i Europeiska Rådet för att säkerställa kontinuitet i arbetet och som är den som håller i toppmötena. Huvudparten av mötena sker idag i den särskilda Rådsbyggnaden Consilium i Bryssel där också det fasta sekretariatet finns.
EU-kommissionen
EU-kommissionen förklaras ibland som EU:s regering. Det är EU:s verkställande organ och den enda institutionen som kan lägga fram lagförslag. Kommissionen har även ansvar för EU:s politiska intressen och för EU:s budget. Arbetet leds av en kommissionär utsedd per fem år från varje medlemsland och som har ansvar för var sitt policyområde med därtill en utsedd kommissionsordförande som också företräder kommissionen i det Europeiska Rådet. Under de olika kommissionärerna lyder så kallade Generaldirektorat som kan sägas vara en kombination av ett svenskt regeringsdepartement och statlig myndighet med kommissionsanställda som arbetar med de olika sakområdena för att ta fram förslag och se till att länderna följer de direktiv som de varit med om att besluta om. EU-kommissionen har sitt huvudsäte i Berlaymontbyggnaden i Bryssel där EU-kommissionärerna sitter och generaldirektoraten spridda runtom i staden.
Europaparlamentet
Europaparlamentet utgörs av direktvalda parlamentariker från varje EU-land. Kandidaterna kommer från nationella politiska partier. Av 705 platser i parlamentet har Sverige 21 platser till svenska ledamöter. Europaparlamentet, ibland benämnt EU-parlamentet, är EU:s andra lagstiftande organ, och är därmed även det en central del av lagfattningsförfarandet. Parlamentet är uppdelat i olika politiska grupper bestående av partier från de olika länderna och arbetet sker precis som i den svenska Riksdagen genom uppdelning i utskott för olika sakområden för slutgiltiga ställningstaganden i plenum med alla ledamöter. Parlamentets formella säte är Strasbourg i Frankrike och det är där omröstningarna i plenum sker en vecka per månad, men utskottsarbete och övrigt vardagligt arbete sker i Bryssel.
Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén (EESK)
EESK utgörs av 350 ledamöter från EU:s medlemsländer för att företräda olika medborgarintressen. Sverige representeras av 12 ledamöter. Ledamöterna är indelade i tre olika grupper: Arbetsgivare, Arbetstagare och Intressegrupper. EESK är ett rådgivande organ och har rätt att lämna in synpunkter på EU-kommissionens lagförslag. EESK:s huvuduppgifter är att se till att EU:s politik tar hänsyn till ekonomiska och sociala förhållanden, öka medborgardeltagandet i EU samt lyfta fram EU-samarbetets värderingar och har sitt säte i Bryssel.
Europeiska Regionkommittén
Regionkommittén utgörs av 350 ledamöter och 350 suppleanter från EU:s medlemsländer, varav 12 ledamöter och 12 suppleanter företräds av Sverige efter beslut från regeringen utifrån nominering av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. De nationella delegationerna ska spegla hemlandets politiska, geografiska och regionala/lokala fördelning för att vara den lokala och regionala nivåns samlade röst i EU. Regionkommittén är ett rådgivande organ som har rätt att framföra synpunkter på EU-kommissionens lagförslag. Genom Regionkommittén kan EU:s regioner påverka beslut som fattas i unionen förutsatt att EU-kommissionen, Europarlamentet och Ministerrådet tar till sig de förslag som läggs fram från kommittén. North Sweden bevakar därför Regionkommitténs arbeten på de områden som har påverkan på Norra Sverige och eftersom utgångspunkten är att den ska representera perspektiv från EU:s alla olika delar finns också regionala företrädare från norra Sverige utsedda.
Europeiska Centralbanken (ECB) och Investeringsbanken (EIB)
För EU:s ekonomiska politik finns centralbanken som förvaltar den gemensamma valutan och räntenivåerna inom Eurozonen i samverkan med de nationella centralbankerna. För euroländerna har respektive lands centralbank lagt över sin valutapolitik till den Europeiska Centralbanken och för övriga länder finns en nära samverkan även om de har ansvar för sin egen valuta. Därtill finns Europeiska investeringsbanken som hanterar från medlemsländerna och EU-kommissionen tillställda medel för utlåning till viktiga investeringar och företagstillväxt runtom i Europa för att nå EU:s mål om långsiktig hållbar tillväxt.
Europeiska Unionens domstol
EU-domstolen består av en domare per medlemsland på sexåriga mandat med uppdrag att övervaka och pröva unionens lagstiftning utifrån lagenlighet med grundfördragen samt hur länderna följer de EU-lagar som beslutats. Domstolen tolkar också EU:s lagstiftningen på begäran av nationella domstolar men har ingen överprövningsrätt över nationell lagstiftning eller domstolsbeslut men däremot är domstolens förhandsprövning som det kallas bindande att följa för även nationella domstolar i deras rättsskipning i de delar som rör EU-lagstiftning. Till sig har domstolen också knutet så kallade generaladvokater som kan ge juridiska yttranden som underlag för domstolens beslut. Därtill finns en så kallad tribunal med domare också utsedda av varje medlemsland som fungerar som en första instans för att pröva enskilda ärenden med möjlighet för berörda parter att överklaga det domslutet till EU-domstolen för en slutgiltig prövning. Domstolen har sitt säte i Luxemburg.
Europeiska utrikestjänsten (EEAS)
EU:s utrikestjänst, European External Action Service, inrättades i samband med Lissabonfördraget 2009 då utrikesrelaterade frågor och även det som berör försvar och säkerhetspolitik, där EU har begränsad beslutsmakt med krav om enhällighet och i övrigt en mer samordnande roll gentemot omvärlden, rent organisatoriskt lyftes ut från EU-kommissionen. Det är frågor som fått en ökad tyngd med behov av ökad samordning mellan länderna samtidigt som de anses vara frågor för varje land att suveränt ha beslutsmakten över. Arbetet leds av EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik som också är vice ordförande i EU-kommissionen. Utrikestjänsten ligger tvärsöver från EU-kommissionens huvudsäte i Bryssel.