State of Play: State of the union

2017-05-10

Ur askan i elden eller ur askan reser sig Fågel Fenix, kan kanske sammanfatta strömningarna och stämningarna i dagens EU. Kriserna har radat upp sig och Storbritanniens folkomröstning om att lämna EU sände en chockvåg över hela Europa. Akututryckningarna och hoten mot EU:s grundvalar består, men mitt i allt det spirar en anda av att det nu är dags att ta sig samman; Europa behöver det samarbete som EU är. Insikten om att EU nu är 27 länder har börjat sätta sig och EU-kommissionens vitbok om EU:s vägval har initierat en diskussion om vilket EU vi vill ha.

Ur gnistorna i den krisande EU-brasan stapplar en Fågel Fenix

Det var många som såg med oro på EU:s och hela Europas framtid när 2016 gick över i 2017. Om inte den ekonomiska krisen, flyktingvågen och terrordåden var mycket nog, så tillkom Brexit, Storbritanniens folkomröstning om att lämna EU, valet av Trump till USA:s president och nationalistiska krafter som vädrade morgonluft varhelst blickarna riktades, med Ungern och Polen redan på reträtt från den liberala demokratins grundfundament.

Nu, när vi skriver maj 2017, så går det nästan att ta på hur det har förändrats: Försiktiga, men tydliga, mer optimistiska tongångar; EU måste och kan räddas. Utfallen av valen i Österrike, Holland och Frankrike ger ytterligare råg i ryggen. Fantomsmärtorna från tidigare år lever kvar och inget är vunnet på något sätt. Brexit är en tragedi som kommer att få återverkningar ingen ännu sett och inte minst den EU-positiva franska presidentens förmåga att driva sin politik är ett ännu oskrivet blad, men det har samtidigt fungerat som gnistor för att det är dags för EU att ta sig samman.

Medan Storbritannien är fullt upptaget med sina Brexitförberedelser, så börjar övriga acceptera att EU nu är 27 länder och livet går vidare. Det är symptomatiskt att beslutet om EU:s förhandlingsposition bara tog några minuter på det senaste EU-toppmötet, även om förhandlingarna för den skull kommer att ta mycket kraft.

Om det tidigare har det tassats runt många brännande frågor för att inte bidra till att riskera att spräcka klubben med Storbritannien i åtanke, så vädras det allt mer ut, när klubben ändå har spruckit, om vad EU är och skall vara. Det är i det ljuset de på senare tid tuffare tagen mot regeringarna i länder som Polen och Ungern skall ses.

Storpolitiken når raskt rakt ned i den regionala myllan

Inget av detta är direkt kopplat till den regionala vardagen och förberedelserna för EU:s kommande budget- och programperiod 2021—2027, men givetvis hänger allt i slutändan ihop.

Det som är givet är att Brexit innebär ett stort ekonomiskt tapp eftersom det är ett av de stora nettobidragsgivarländerna som nu lämnar. Frågan är från när det märks och hur stor det de facto blir när alla balanser räknats samman? Rätt upp och ned handlar det om c:a 12 % av EU:s budget. Inget land visar något intresse för att kompensera det bortfallet som skulle rendera en avgiftshöjning i storleksordningen 20% för Sveriges del. Tvärtom driver flertalet nettobidragsgivare med Sverige i spetsen att EU:s budget skall hållas till max 1% av de kvarvarande ländernas ekonomier och det innebär i så fall kännbara neddragningar mot idag.

Utifrån ländernas olika positioner är det helt klart att det kommer att slå mot regionalpolitiken och de fonder och program som exempelvis ger Norrbotten och Västerbotten i runda tal 2 miljarder kronor från EU denna programperiod, pengar som i sin tur växlas upp mot andra medel till mångdubbelt det för regionala tillväxtinvesteringar. Det finns inte så mycket annat att ta av. Jordbrukspolitiken, som har minskats över tid, har starka försvarare i exempelvis Frankrike, och andra områden som forskning, infrastruktur och krishanteringsresurser vill flertalet länder snarare utöka.

Från nettobidragsgivarna finns överlag en ovilja att stå för de omfattande regionala fonder som går inte minst till just länder som Polen och Ungern, när de samtidigt för sin del vägrar ta emot ens en bråkdel av den bråkdel av världens flyktingar som når Europa.

Det skapar spänningar och osäkerheter i debatten om framtidens EU-budget. Att mycket av lösningarna finns i regionernas arbete ut mot medborgarna och lokalsamhället, inklusive för att skapa till exempel integration för nyanlända, är inget som regeringarna eller EU vid sidan om de som arbetar med regionalpolitik överlag lägger sin kraft på, de pengarna anses oftast kunna användas bättre med mer centrala lösningar och satsningar med mer direkt kontroll från EU:s och ländernas sida.

Dagens sanningar är gårdagens rykten och morgondagens osanningar

De slitningar som är och den osäkerhet som råder i allt detta gör att det varit dagsnoteringar på vilka rykten som gått om hur det kommer att bli. Vad Brexit egentligen innebär är det ingen som vet, allra minst de som borde veta i de förhandlingar som nu skall ta sin början efter att Storbritanniens premiärminister Teresa May utlöste den så kallade artikel 50, som innebär att inom två år skall utträdet vara klart.

Det talas endera om en så kallad hård Brexit, endera en mjuk, men sorterar man i det blir det ganska snart klart att en mjuk Brexit i realiteten innebär en Norgelösning. Det i sin tur innebär att Storbritannien, för att få tillgång till EU:s inre marknad för varor och tjänster, utan inflytande över besluten skulle tvingas åtfölja alla de lagar och regler från EU fattar som berör den inre marknaden, vilket i realiteten är huvudparten av alla de detaljregleringar och standarder som var ett av huvudargumenten för att lämna EU i Brexitkampanjen – och för det nöjet betala mer än som medlem. Det låter föga troligt.

Osvuret är i och för sig bäst. I politik är allt möjligt och kan man skapa en illusion om att kunna både äta kakan och ha den kvar, så går det säkert när rökridåerna lagt sig intyga att lydstatsavtal är ökad självständighet. Men i nuläget är tonläget från framförallt Storbritannien, men allt mer också som en reaktion på det från EU-länderna, sådant att det inte kan bli något annat än en hård Brexit, som i nästa steg om det går att få till en enighet, kan mjukas upp med någon form av tullunion i linje med det Turkiet idag har med EU.

Det kommer dock att bli oerhört komplicerat på många plan. Det kan gå att nå i mål till 2019 eller att få till att en förlängning av förhandlingarna accepteras i en anda av att alla vill hitta en så bra lösning som möjligt. Det kan också bli en stenhård Brexit vid tidsfristens utgång om ingen enighet kunnat nås. I slutändan är nog många EU-länder och Storbritannien för ekonomiskt beroende av varandra för att låta det ske, men det som ytterligare skapar osäkerhet är att under 2019 går Europaparlamentet till val och en ny kommission skall utses, vilket i sig skapar lite av ett limbo inom EU och får betydelse för viljan att nu skynda på processen.

Vi skjuter på att skjuta på det som komma skall, eller kanske inte ändå?!

Enligt traktaten måste EU-kommissionen senast i januari 2018 komma med sitt förslag till långtidsbudget för 2021 och framåt, för att under våren följa upp med de olika regleringarna för de olika budgetområdena inklusive regionalpolitiken. Utan att veta effekten av Storbritanniens utträde är det förstås också svårt att lägga en sådan budget och skulle därtill vara att visa korten från EU:s sida om det förväntade utfallet innan Brexit är klart.

Det har därför talats om att skjuta på förslagen till 2019 för att med ett nytt parlament och kommission och ett klart Brexitutfall kunna förhandlas och beslutas under 2020. Rentav har idéer framförts om att vänta med även själva förslagen till att den nya kommissionen är på plats, det vill säga under 2020. Det i sin tur skulle kunna innebära att nuvarande programperiod helt enkelt förlängs ett år till och med 2021 för att ge nödvändig tid för de förhandlingarna.

Givet alla osäkerheter skulle ett väldigt allmänt hållet förslag utan skarpa budgetlinjer kunna läggas vid årsskiftet, som varit den tidplan som hittills varit rådande, för att sedan sätta det i vänteläge till ett skarpt förslag som skulle komma under i realiteten en tidshorisont om ett par år framåt i tiden.

Men, om stämningarna runt årsskiftet gick i moll, så har det på bara några månader förändrats. Det är kanske inte direkt i dur, men betydligt mer positiv energi som börjar spira. Kriserna finns kvar och den aggressiva nationalistiska populismen utgör ett reellt hot, men kombinationen av att ha skakat av sig Brexitolusten för att nu gå in i verkstaden – det är så det ofta fungerar i EU, även om man vill stanna världen så stannar inte världen och vardagsmaskineriet tuggar på för att allteftersom mangla fram vägar framåt att kunna leva med – och att valen i framförallt Holland och Frankrike gav mandat åt EU-positiva krafter, ger det en känsla av att det är dags att spotta i nävarna och ta nya tag.

Signalerna nu bara den senaste månaden, är rentav att allt är tillbaka enligt tidtabell igen. Om det är så och realistiskt görligt med de olika ingångar som länderna ännu har i budgetdebatten kan diskuteras, men det finns ett absolut momentum i detta nu och det är nog många EU-tjänstemän som inte kommer att få någon semester i år för att få fram de underlag och alternativ som under hösten skall sys ihop till skarpa förslag för politiken att hantera.

Budskapet utåt har under hela tiden också varit tydligt; vänta inte med att agera, för det är oavsett nu som väldigt mycket avgörs och grunden för det som komma skall läggs fast internt inom EU-kommissionen. Det betyder rent konkret att det är under hösten det mesta, om inte allt, landar. Det är också utifrån de premisserna North Sweden och hemmaaktörerna arbetat för att det nordligaste Sveriges intressen skall kunna tas tillvara. Den OECD-rapport som North Sweden initierat för de 14 regionerna i det nordligaste Sverige, Finland och Norge och som presenterades i Bryssel under mars är ett exempel på en del av det arbetet för att nu ge underlag för diskussionerna med EU.

Snyggt spel av EU-kommissionen för att fånga ögonblicket i flykten

Det som lite tillkommer för oss som regioner är då att inte bara vara en konstruktiv samtalspartner för EU med sikte på att regionalstödet också är en del av lösningen på de utmaningar EU har att hantera, utan att också aktivt bidra till den existentiella diskussionen om EU och dess framtid som bollats ut av EU-kommissionen, vars roll i omgrupperingen inte skall underskattas, utan att för den skull överskatta de konkreta resultat som kan tänkas komma ut av det hela.

Inför 60-årsjubiléet av Romfördraget den 25 mars i år, som väl inte blev så glansfullt som det var tänkt i firandet av grunden för det som blev dagens EU, släppte EU-kommissionen sin så kallade vitbok om EU:s framtid med fem olika scenarier om möjliga vägval, från lite till mycket samarbete mellan EU-länderna. Det var lite av en ”game changer”, som fyllde det vacuum som fanns för att hitta formerna för en bredare allomfattande debatt om EU:s framtid efter Brexit.

Bytet av fokus från krishantering till en diskussion om grunderna för att faktiskt ”återskapa” ett EU som vi vill ha det, föll efter en lite trevande inledning ut väldigt väl och är i någon mån en terapeutisk övning i EU:s egna bubblor, men med potential för en debatt som når ut bredare, inklusive många aktörer som kanske lite känt sig nödda och tvungna att haka på för att visa god vilja. Det som nu lite händer är att humlan faktiskt börjar flyga. Det var väl inspelat, givet de förväntningar som fanns på EU-kommissionen, att som brukligt är, komma med färdiga förslag för alla att börja dissekera och positionera sig i olika mer eller mindre motstridiga allianser runt.

De olika scenarier EU-kommissionen pekar ut för framtiden kan diskuteras relevansen av, men de skapar en grund för en öppen debatt utan givna låsningar. ”Team Juncker” som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker gärna vill kalla sin kommission, måste ges ett erkännande för den manövern. Hur långt det räcker och om verkligheten slår tillbaka med nya kriser och motsättningar, som en aldrig så god och nödvändig debatt om EU:s framtid kan bemästra, om det kanske ändå går att ha två tankar i huvudet samtidigt för att hantera de såväl korta som långa perspektiven, lär vi ganska snart bli varse. Månaderna nu närmast, men framförallt hösten, kommer att bli avgörande och det finns därför all anledning för alla som är eller vill vara med i EU-matchen, att här och nu vara på hugget, bidra till diskussionen, med beredskap för det mesta.

Mot denna bakgrund kan i kommande ”State of Play” reflektioner göras över regionernas roll rent allmänt i allt detta och vad som i sin tur går att tro om framtidens regionalpolitik i EU av betydelse för inte minst Övre Norrland. På det hela taget är det dock inte mycket nytt mot de antaganden som kunde göras i tidigare ”State of Play” om vad som står på spel för EU:s så kallade sammanhållningspolitik när förberedelserna för nästa programperiod drog igång på allvar under 2016, oaktat att framförallt Brexit tillkommit och sätter ytterligare press på många plan.

Mikeal Janson

/Mikael Janson

Läs EU-kommissionens vitbok om Europas framtid

Läs om OECD-studien och dess lansering i EU den 13 mars

Läs ”State of Play” efter Brexit-omröstningen i Storbritannien

Läs ”State of Play” om spelplanen kring hela regionalpolitiken i uppstarten av diskussionerna

Läs ”State of Play” om huvudfrågorna kring EU:s regionalpolitik för nästa programperiod

Se övriga ”State of Play” kring EU:s kommande budget och regionalpolitik med mera

 

Allmänna nyheter

  • NSPA Forum 2017 i Rovaniemi

    2017-11-15

    Northern Sparsely Populated Areas möte den 9 november fokuserade på smart specialisering för utveckling i det nordligaste Europa samt om samarbete mellan NSPA-regionerna.

  • EFNS rapportörsmöte

    2017-11-15

    EU:s framtid tema för dagen och diskussionerna om förhandlingarna kring EU:s sammanhållningspolitik post 2020. Under sammankomsten antog två politiska positioner.

  • ”Sameblod” tilldelas Europaparlamentets filmpris

    2017-11-15

    Filmen Sameblod har vunnit Europaparlamentets filmpris, Lux. Filmen som är regisserad av den Västerbottniska Amanda Kernell belyser och skildrar på ett gripande sätt 30-talets rasbiologi och dess konsekvenser och påverkan på samers liv i Sverige. Det är första gången sedan priset instiftades 2007 som priset går till en svensk film.

  • EU-kommissionens om den Arktiska samrådsprocessen

    2017-11-15

    EU-kommissionen bjöd in till ett uppföljningsmöte i Bryssel om EU:s arktiska högnivåkonferens i Oulu, för att diskutera EU-kommissionens sammanställning av den arktiska samrådsprocessen för investeringar.

  • Vad planerar EU-kommissionen för 2018?

    2017-11-01

    EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker presenterade 2014 en plan på tio prioriteringar för EU-kommissionens arbete för tidsperioden fram till 2019. Nästa år strävar EU-kommissionen efter att arbeta för att förverkliga de uppsatta prioriteringar som inte redan är uppfyllda samt att börja bygga en framtid för de 27 kvarvarande EU-länderna då Storbritannien planeras utträda EU i mars 2019.

Fler nyheter »

Prenumerera på Nyheter via RSS