State of Play: Budgetförhandlingar i EU på sluttampen(?)

”När får vi en budget?”, är en fråga som dyker upp av och till när vi pratar om EU. Enligt alla tidsplaner borde EU:s långtidsbudget, från 2021 och sju år framåt, varit på plats senast vid årsskiftet. Det tar från det ett år att få alla delar på plats, inte minst det omfattande arbetet med att genomföra den programmering som rullar ut regionalfondmedlen. Projektmedel av stor betydelse för inte minst norra Sverige. Något beslut blev det dock inte före årsskiftet och förhandlingarna pågår ännu.

Det enda säkra: Mindre pengar för ett EU som förväntas att göra mer!

Det är en omfattande mängd budgetposter och regleringar som skall fastställas i förhandlingar mellan länderna i Ministerrådet och Europaparlamentet. De senare har medbestämmande i stort sett allt utom pengapåsarna. Det kräver dock enhällighet mellan medlemsländerna och i realiteten har även Europaparlamentet ett inflytande genom att de måste godkänna innehållet i form av alla tusentals regleringar för allt EU har mandat att arbeta med och därmed också kan sätta press på budgethelheten. Liksom tidigare gånger vill parlamentet satsa mer på i princip allt, utan att ha några egna pengar eftersom det är medlemsländerna som betalar. Detta medan Ministerrådet vill hålla igen, dock med en splittring mellan nettobidragsgivare som Sverige som vill dra ned än mer på EU:s budget och nettobidragsmottagare som vill ha mer. Det är en grovt förenklad bild i det intrikata förhandlingsspel som pågår, men ger något av huvudkonflikten i diskussionen.

Till det kommer en rad andra olika slitningar efter den ekonomiska krisen och fortsatt obalans mellan inte minst Euroländernas ekonomier samt, för att nämna något av allt det EU har att handskas med, utmaningarna i spåren av den så kallade migrationskrisen där länderna inte ville ha gemensamma regler före och därför nu brottas med varandra om att få sådana regler på plats efter. Detta i en tid när Europas position i världen minskar mot nya ekonomiska centra i framförallt Asien, samtidigt som nationalismen och auktoritära styresformer växer sig starkare igen också inom EU. Det skapar förstås ett korsdrag som också genomsyrar de krassa ekonomiska förhandlingarna.

Mycket av slitningarna bottnar i olika syn på vad EU är och skall vara i en förändrad global omgivning där det som EU bygger på; multilateral global samverkan såsom NATO för säkerhetspolitiken, världshandelsorganisationen WTO för handelspolitiken och Världsbanken för den finansiella ordningen, skakar i sina grundvalar och därmed riskerar att krackelera också den inre sammanhållningen i EU när dessa yttre stöttepelare faller. Storbritanniens utträde, Brexit, är det kanske främsta exemplet. I det ligger också att länder drar åt olika håll även ned på grundläggande principer kring vad en demokrati är och kan tillåtas göra eller inte, ofta understött av krafter som av egna snäva maktintressen vill försvaga EU. EU är byggt på att ställa krav på demokrati i länder som vill bli medlemmar men saknar instrument när länderna väl är medlemmar. Det var ingen som trodde det skulle behövas.

Mer eller mindre regionala perspektiv i EU:s budget är frågan?

Det är i ljuset av det som förslagen, om att kunna hålla inne framförallt regionalstödet till länder som inte upprätthåller rättsstatens principer eller tar emot flyktingar, ska ses. I realiteten är det svårt att juridiskt hålla inne medel på sådana grunder, annat än för rena felaktigheter, brottslighet och korruption. Därtill drabbar det regioner och enskilda aktörer som inte med nödvändighet kan hållas ansvarigt för hur politiken på nationell nivå förs. Det är dock det redskap som diskuteras i förhandlingarna med nettobidragsbetalande länder som Sverige i frontlinjen för det.

Det finns också ett tryck på att koppla de olika fonderna och programmen till den så kallade europeiska ekonomiska terminen som är en årlig uppföljningscykel för att tillse att länderna i EU för en sund och hållbar ekonomisk politik. Även regionalpolitiken skall kopplas till detta och i de så kallade årliga landrapporterna från EU-kommissionen föras in analyser om hur regionalstödet bidrar till hållbar tillväxt med sund ekonomi. EU-kommissionen har kommit med en första sådan genomlysning i form av ett så kallat ”Appendix D” i förra årets landrapporter. För Sveriges del handlar det om att regionalpolitiken bör fokusera på stöd för innovation och där bland annat anknytningen mellan akademi och omgivande land i norra Sverige lyfts fram som exempel på prioriteringar.

Det följer väldigt väl den OECD-studie från 2017 som North Sweden initierade för regionerna i norra Sverige, Finland och Norge inom nätverket för Northern Sparsely Populated Areas, NSPA. Det finns överlag flera goda iakttagelser i detta appendix, men det är just ett första försök för en dialog mellan parterna och inte det som ensamt skall styra inriktningen för programmen i norra Sverige, är viktigt att framhålla, då det finns en risk att det är så det tolkas. EU-kommissionen konstaterar för den skull att även inom exempelvis klimatområdet, som också är en prioritet i regionalfonden, så handlar det även där om att bidra till innovation.

Det finns i allt detta en farhåga om att fokus i regionalpolitiken förskjuts allt mer mot nationella snarare än regionala perspektiv. Å andra sidan kan det tvärtom också innebära att regionernas roll och betydelse samt anpassade stöd för dessa kan få en ökad betydelse i hela EU:s utvecklingsarbete i och med att bli synliggjort på ett annat sätt än tidigare. Underliggande finns en ökande insikt om regionernas roll och betydelse när länderna träter och drar åt olika håll samtidigt som det egentliga arbetet sker lokalt och regionalt.

Platsens betydelse får i alla fall mer plats om än mindre pengar!

Överlag är de regionala olikheterna och platsens betydelse för regional utveckling till gagn för hela EU på uppgång i debatten och förslagen som ligger. Smart specialisering, att i varje region och del av region hitta sina specifika konkurrensfördelar, bygger i grunden på det och är något som ges allt mer i betydelse för diskussionerna om regionalstöd, alltsedan begreppet lanserades i EU ett par programperioder tidigare. Det finns en förflyttning till att bredda perspektiven i de delar som verkligen handlar om att bygga samman Europa ekonomiskt, socialt och ur hållbarhetsperspektiv, såsom sammanhållningspolitiken med framförallt regionalfonden och socialfonden, utifrån att knyta det till platsens specifika förutsättningar. Det gäller även till någon del andra instrument som ger stöd till och får stöd från sammanhållningspolitiken, såsom satsningar på forskning och innovation, klimatomställning inom industrisektorn och ett utvecklat transportsystem med mera.

Det arbete norra Sverige genom North Sweden bedrivit på Brysselarenan utifrån norra Europas specifika förutsättningar och möjligheter har spelat en absolut roll i denna diskussion även på EU-nivå, från tidigare mer av ”one size fits all” med storstadsförtecken. Frågan är dock i slutändan hur länderna väljer att ta det när det skall omsättas i praktiken.

I grunden bygger alla förhandlingar just nu på det förslag som den tidigare EU-kommissionen lade fram under våren och sommaren 2018 och som i sig kan sägas vara en grundkompromiss mellan att gasa och bromsa budgetmässigt i alla de utmaningar som EU har att hantera, samtidigt som när Storbritannien lämnar så skapar det ett hål om i storleksordningen 15% i EU:s budget att på något sätt täcka. Förslaget från EU-kommissionen innebar att hantera det med ungefär hälften neddragningar mot idag och hälften tillskott från medlemsländerna och även införa nya egna finansieringskällor som exempelvis en plastskatt för hela EU. Sammantaget innebar det neddragningar på i runda tal 7-10% i de stora tunga budgetposterna såsom sammanhållningspolitiken och jordbrukspolitiken. Även om regionalpolitiken och jordbruksfonderna kan dras ned så finns det starka försvarare, där även norra Sverige agerat för att alla regioner skall omfattas, så det kommer att finnas kvar och för inte minst norra Sverige men också övriga Sverige skall deras betydelse för hållbar utveckling inte underskattas. Utan de smörjmedlen hade inte den turismexpansion, utbyggnad av bredband i glesa miljöer, uppväxling av universitetens forskning att kunna gå in i EU:s forskningsprogram och väldigt mycket annat, kunnat göras. EU-kommissionen försöker i detta hitta en balans mellan varje regions unika potentialer och ländernas krav på en effektiv politik som kan följas upp på nationell nivå över hela EU.

Det finska ordförandeskapet kunde före årsskiftet lägga det bud som nu är det som kommer att slutförhandlas. Den ansvariga finska EU-ministern Tytti Tupparainen, för övrigt tidigare medlem i NSPA:s styrgrupp, uttryckte det som att det nog var ett bra förslag ändå, eftersom ingen tycktes nöjd. Det är lite så förhandlingsapparaten EU fungerar, med kompromissen som verktyget att ta sig framåt. Det förslaget innebar ytterligare nedskärningar på i storleksordningen 7%.

En kompromiss om kompromissen för att landa kompromissen!

Det finska ordförandeförslaget landade med det på en EU-budget om runt 1,07% av EU-ländernas samlade Bruttonationalinkomst, BNI, mot EU-kommissionens 1,11% som skall ställas mot dagens 1,16% för att bibehålla nuvarande nivå rensat för Brexit (i nuläget 1,03% inräknat Storbritannien). Det är om dessa promillen, som förstås är stora absoluta tal, som striden handlar. Sverige tillhör de länder som krävt att EU även efter Brexit bibehåller dagens nivå att betala max 1% av BNI samlat för kvarvarande medlemsländer.

Samtidigt ställs ökande krav på EU och EU:s förmåga att leverera inom gränsbevakning, migrationsflöden, en fungerande inre marknad och inte minst klimatområdet och till och med säkerhets- och försvarspolitiken som annars anses vara genuint nationella kompetenser. Alla förstår att Sverige driver en budgetrestriktiv linje som nettobetalare. Alla vet också att EU måste få kosta lite mer och kanske är det förslag som Finland lade fram en kompromiss på EU-kommissionens kompromiss som flertalet kan leva med. Sverige lär få behålla en del av sin rabatt på medlemsavgiften, även om det ursprungliga förslaget var att ta bort den när Storbritannien med sin rabatt lämnar, i utbyte mot att betala lite mer och släppa sitt benhårda principiella motstånd mot att även på EU-nivå kunna ta in egna skatter, vilket det också kom signaler om från regeringen för någon tid sedan.

Kanske mildras, i utbyte mot en stramare budget och fortsatta rabatter för nettobidragsländerna, även de skarpa skrivningarna kring krav på migrationsansvar och rättsstatens principer riktade mot länder som Polen och Ungern, som framförallt pekas ut i dessa sammanhang. Länder som redan i grundförslagen de facto tappar mycket EU-bidrag. Å andra sidan får dessa och övriga länder i det forna Östeuropa lite bakvägen del av nya anpassade stöd genom olika klimatomställningsbidrag till gamla industriregioner och kolregioner som diskuteras. Inte minst Polen har i allt detta satt press på EU genom att inte ställa upp på de senaste buden kring klimatåtaganden och varit tydliga med att det kostar att få med dem.

EU handlar om solidaritet och att bidra till alla länders och regioners möjlighet att utvecklas. Tyvärr landar det allt för ofta i snäva ekonomiska intressen framför att fokusera på innehållet. Hela budgetprocessen med sina förhandlingscykler vart sjunde år ger i sig grund för att det blir så.

”Green Deal” är ordet för dagen och framtiden!

Det som i sista minuten ändå försöker skapa ett samlat strategiskt ramverk över alltihop, är den nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyens lanserade ”Green Deal” med grön omställning och klimatsmarta lösningar att finnas med i allt. Den Gröna given lär få stöd i ett EU som redan är i global framkant om att driva klimatarbetet framåt, även om de som räknar på det inte får ihop var pengarna egentligen kommer att tas eller fördelas, såsom för den nu föreslagna fonden för en rättvis klimatomställning, och att mycket är att paketera om saker och ting i ett nytt grönt omslag.

Tempot just nu är högt från EU-kommissionen och med det finns risken för att det går för fort och kastas ut köttben utan täckning för att få med alla länder och Europaparlamentet med flera i det prestigeprojekt som den gröna given är. Det river också upp en del av de förslag som ligger på bordet och är i princip färdigförhandlade, med nya budgetposter och nya namn på likvärdiga instrument som riskerar att komplicera slutförhandlingarna och åter skapa det osammanhängande lapptäcke av regleringar som varje gång är ambitionen att komma ifrån.

Oaktat det, så är det nu det som genomsyrar arbetet framåt som en sammanhållande kraft och därmed att ersätta tidigare samlande strategier som det Europa 2020 som varit EU:s hittillsvarande strategi för hållbar tillväxt. I grund och botten kommer mycket att i allt detta kännas igen från tidigare. Det ger därtill stora möjligheter för regioner som norra Sverige att kunna ta vara på för att bidra till Europas klimatomställning.

En budget nu eller möjligen till hösten eller sannolikare senare i vår?

Så när blir det då en budget för EU? Det brukar sägas att det behövs minst tre toppmöten i Ministerrådet. Ett möte där alla känner på varandra, ett där allas olikheter lyfts fram och ett sista där en slutkompromiss landas. Det skulle i så fall vara nu vid det extra toppmötet i februari som det landar. Så kan det vara, men det finns många bedömare som snarare tror på oktober. De oerfarna kroaterna, med det sagt som under skrivande stund är ordförandeland i EU efter Finland, kommer inte att kunna landa allt då skillnaderna ännu är för stora. Alla går lite och väntar in Tyskland och att det då blir de som får slutföra förhandlingen som inkommande ordförandeland i EU hösten 2020. Å andra sidan vet alla vilka problem det blir på hemmaplan och för hela EU om det drar ut på tiden. Det sätter ett tryck.

Kanske kan ett stalltips, utan att bli citerad på det, vara att det behövs ett möte till för att gjuta lite olja på vågorna med beslut i slutet av mars, möjligen juni med tanke på de nya delar som tillförs kopplat till Green Deal att förhandla in i slutbudet, och efter det att också alla regleringarna kan slutförhandlas före sommaren, som för EU infaller i augusti. Den som lever får se och det finns anledning att i kommande ”State of Play” grotta ned lite mer i det som nu konkret förhandlas.

/Mikael Janson

12 Feb 2020 Regionalpolitik

Regionalpolitik

North Sweden arbetar för att regionens unika förutsättningar ska synas och komma till uttryck i EU:s regionalpolitik. Regionen är EU:s mest glesbefolkade samtidigt som 60% av befolkningen bor i de 4 största kuststäderna vilket skapar utmaningar det regionala tillväxtarbetet. Med hjälp av EU:s regionalpolitik kan norra Sverige överkomma utmaningarna som kommer med extrem gleshet, avstånd till marknader och låg kritisk massa vilket också skapar tillväxt och värden för hela unionen.

Kontaktperson: Mikael Janson

Mer information