Brexit verklighet

Den 23 juni röstade Storbritannien med siffrorna 52% mot 48% för ett utträde ur EU, det så kallade Brexit. Det förändrar förstås förutsättningarna för väldigt mycket i EU, även om det är för tidigt att dra några slutsatser om vilket sätt och med vilka resultat när dammet väl lagt sig, utöver att det kommer att kosta på för såväl EU som Storbritannien. Det påverkar givetvis det regionala Europa och därmed North Sweden och regionerna i norra Sverige på olika sätt. Nu påbörjas vad som kan bli en knölig process fram till ett utträde och redan innan den diskussionen står en strid mellan EU som vill påbörja förhandlingarna omgående och Storbritannien som vill dra ut på det.

Regional samverkan med de Brittiska öarna i limbo

Det är nu klart att Storbritannien röstat för att lämna EU. Det är förstås beklagligt för samverkan också på regional nivå mellan inte minst norra Sverige och de nordliga delarna av Storbritannien som har mycket gemensamt och ingår i gemensamma projekt på olika sätt.

Ett konkret exempel på Brysselarenan är det gemensamma seminarium under EU:s ”regionala Almedalen”, European Week for Regions and Cities, som nätverket för Northern Sparsely Populated Areas med norra Sverige, Finland och Norge kommer att ha tillsammans med skotska Highlands and Islands i oktober för att tillsammans med OECD med flera diskutera gemensam regional utveckling i mer glesbefolkade områden. Det får ju en ny dynamik i och med resultatet av folkomröstningen. Skottland har av tradition varit en aktiv part i EU och det visar också det faktum att majoriteten av skottarna röstade för att vara kvar i EU.

Det gäller dock även övriga regioner i Storbritannien som kunnat få tillgång till en hel del av EU:s olika fonder och program genom åren och rentav var det så att EU:s regionala fonder var ett resultat av att Storbritannien en gång i tiden ansåg sig få för lite tillbaka av EU:s jordbrukspolitik jämfört med exempelvis Frankrike. Hur det nu blir med samverkan med EU och mellan regioner i och utanför EU även för Storbritannien i framtiden, beror i slutändan på vilken form av samverkan med EU som Storbritannien vill ha och med vilka villkor utifrån vad EU kan erbjuda.

Inget facit för Storbritanniens framtida relation till EU

Det talas om en norsk lösning, men är mindre sannolikt att Storbritannien skulle acceptera att betala mer än som EU-medlem för att få tillgång till EU:s inre marknad och delar av EU:s stödsystem, utan inflytande över besluten. Alternativet till det är någon form av lösligare frihandelsavtal, som dock inte ger direkt tillträde till den inre marknaden eller EU:s övriga gemensamma instrument.

Det är på alla vis oprövad mark som nu beträds, med risk för att det mot allas önskan om en snabb och smidig process blir en utdragen och stökig sådan. Avgående premiärministern David Cameron har aviserat att en utträdesanmälan kommer först i oktober när en ny premiärminister har utsetts. Från EU kommer ett samfällt och kraftfullt krav om att en sådan anmälan måste inkomma omedelbart för att nu sätta igång processen. Formellt kan den inte sättas igång förrän den anmälan inkommit och det är från det datumet som det sedan enligt EU:s statuter får ta maximalt två år för att slutföra utträdesförhandlingarna.

Även om de flesta skulle hoppas på att Storbritannien valde att ändå stanna kvar, just nu vet egentligen ingen vad som händer i Storbritannien och de tidigare så högljudda utträdesförespråkarna har helt tystnat i frågan om vad som nu är planen, så finns det i EU en oerhört stark irritation över att Storbritannien försatt sig själva och hela EU i detta och därför är strävan att komma till ett snabbt avslut för att kunna gå vidare.

Från Storbritanniens sida finns å andra sidan dels en ambition om att i slutändan nå ett så fördelaktigt avtal med EU som möjligt, inte minst att rädda Londons status som Europas finanscentrum, och för det inte skynda på processen, dels har folkomröstningen nu skapat så mycket politiskt och även ekonomiskt kaos att Storbritannien just nu saknar en ledning som kan hantera situationen och överhuvudtaget ens föra förhandlingarna med EU. Till det kommer rent praktiska omständigheter som att Storbritannien måste bygga upp ny administrativ kompetens och kapacitet inom områden som EU tidigare stått för.

Försvagat Europa i sikte

Det har varit en intensiv valkampanj och som man bäddar får man ligga brukar det heta. Det gäller också folkomröstningar, även om kraven på ”att göra om och göra rätt” ökar från många engelsmän i eftertankens kranka blekhet. Storbritannien har alltid haft ett komplicerat förhållande till EU och på hemmaplan har EU fått stå symbolen för allt ont. Det gör det förstås svårt att på några månader övertyga medborgarna om att EU för den skull är oundgängligt för fred, demokrati och ekonomisk utveckling i ett Europa som Storbritannien är historiskt, geografiskt och geopolitiskt sammanflätat med vare sig man vill eller inte.

Bringas det inte ordning i allt detta kan det bli en riktigt svårmanövrerad, utdragen och solkig historia. Skottlands diskussion om en ny omröstning om självständighet för att kunna vara kvar i EU, är bara en av många sådana gamla och nya uppblossade strider, som gör att allt fler nu talar om en mardrömssituation vid sämsta möjliga tidpunkt. EU är som det är uppfyllt av andra kriser att hantera och såväl interna som externa hot mot de mest grundläggande värdena om fria och öppna samhällen inklusive nya ekonomiska stormakter som förskjuter världskartornas epicentrum. Det är utan tvekan ett försvagat EU och Europa vi nu ser och krafter i rörelse som vädrar morgonluft för att vilja följa britternas exempel.

Samtidigt finns det de som när en förhoppning om att detta skall vara ett momentum, som i slutändan leder till ett mer relevant EU som tar sig samman och får fler politiska ledare att på allvar försvara EU och vårda värdet av EU med förmåga att förankra unionen bättre hos väljarna.

Muddling through för att inte tappa allt tempo

Faran är att det läggs en våt filt över allt som egentligen behöver hanteras då det kommer att finnas stora osäkerheter för lång tid framåt och mycket kraft kommer att gå till utträdesförhandlingarna samtidigt som andra kriser fortsatt kräver sin tribut.

EU har genom historien visat en förmåga till ”muddling through” även de värsta kriser och hitta vägar framåt. Mycket har varit i stå i avvaktan på Storbritanniens omröstning och en del av den rättmätiga kritik som funnits mot bland annat EU-kommissionen för att sakna tydliga utpekade övergripande strategier hänger också ihop med en försiktighet i att föregå utfallet.

Nu vet alla valresultatet och kan arbeta utifrån det. Inte minst i att förbereda för nästa budgetperiod i EU från 2020 och framåt med en medlem mindre. Om utträdet blir någon gång redan 2018—2019 så påverkas även innevarande budget- och programperiod och därmed förutsättningarna för den halvtidsöversyn som kommer redan i år, för beslut om justeringar under 2017.

Påverkan även på Norra Sveriges stöd från EU

Vilken betydelse allt detta får ned på regionalt plan för exempelvis North Sweden och våra regioner gentemot EU, är för tidigt att veta. Det enda som är säkert är att Storbritannien är EU:s tredje största ekonomi och nettobidragsgivare. Det gör att EU:s budget kommer att minska och sätta ännu mer press på Tyskland som EU:s ekonomiska motor. Viljan att skjuta till mer till EU finns inte idag. Det blir därför en kännbar minskning i EU:s budget.

Det leder givetvis rakt in i diskussionerna om framtidens regionalpolitik med än mer press på att minska den så kallade sammanhållningsbudgeten med sina struktur- och investeringsfonder som idag står för ungefär en tredjedel av EU:s budget, som i sin helhet omfattar c:a 1% av EU-ländernas samlade ekonomi, för att med ännu mindre pengar i EU klara av de allt större åtaganden som finns. Överlag kan det finnas en farhåga i att Storbritannienfrågan och de andra akuta frågorna tar så mycket kraft att det mer vardagliga EU hamnar i skymundan och blir styvmoderligt hanterat och dit hör exempelvis regionalpolitiken med sina stöd till inte minst norra Sverige.

Givetvis sätts alla budgetområden under press, men i mycket kan nog det som slagits fast i tidigare North Sweden ”State of Play” under våren om framtidens sammanhållningspolitik (se länkar nedan) fortsatt utgöra en grund för hur den diskussionen också framåt kommer att föras med än mer fokus på en stramare EU-budget. Dynamiken med ett Skottland och Nordirland som vill vara kvar i EU, kan å andra sidan kanske rentav öppna för en förnyad intressant samverkan i nya former inom ramen för EU:s framväxande arktiska regionalpolitik.

Hela Sveriges roll förändras rentav

Mer långsiktigt kommer förstås EU:s politik och inriktning överlag att påverkas. Det går att först och främst konstatera att Euroländernas dominans ökar markant. Med ett Storbritannien som lämnar EU tappar därtill inte minst Sverige en starkt allierad i många av de frågor som Sverige ser som viktiga i EU-samarbetet såsom kring marknadsekonomi, frihandel och en minskad jordbrukspolitik. Det ställer givetvis Sveriges roll, handlingsalternativ och möjligheter i en delvis ny dager och kräver samlade strategier som också ytterst bottnar i den regionala verkligheten för att hänga ihop.

North Sweden följer givetvis utvecklingen allteftersom saker och ting klarnar för att också bidra med norra Sveriges perspektiv för att slå vakt om ett EU som bidrar med stöd till och förståelse för norra Sveriges behov och potentialer.

Mikeal Janson