Europa 2020 om smarta, hållbara och inkluderande samhällen blev den Gröna Given 

När nuvarande EU-kommissionens ordförande tog över senhösten 2019 lanserade hon den stora gröna given som EU:s stora uppgift för framtiden. I det låg att förstås hantera klimatutmaningarna och att från EU visa globalt ledarskap för att ligga främst i klimatarbetet. Utan EU hade det aldrig blivit ett Parisavtal, där EU lyckades samla sig och sätta press på framförallt USA och Kina, men även Indien för att få till det avtal som nu är det globala ramverk som finns för klimatfrågan. ”The Green Deal” handlar därtill om att från EU göra en storsatsning med tuffa krav och stödsystem för en grön omställning som också innebär nya marknadsmöjligheter för Europas näringslivsaktörer. Genom att ligga främst i en värld som av nödvändighet måste ställa om, kan EU ta viktiga globala marknadsandelar är tanken.  

Inom ramen för verktyg som smart specialisering, som handlar om att lokalt bygga smartare innovationsekosystem, har EU också tidigare via regionalstödet försökt bidra till fokus på en smarta, hållbara och inkluderande samhällen, som det formulerades i den tidigare Europa 2020-strategin som idag ersatts av den gröna given som EU:s överordnade utvecklingsstrategi. I grunden bygger också dagens gröna fokus på samma perspektiv, men med än mer fokus på klimatsmarta lösningar. Det är också i det ljuset Ursula von der Leyens väldigt mycket personliga initiativ kallat det nya europeiska Bauhaus skall ses. Det handlar om att utveckla metoder för att bygga hållbara samhällen i alla aspekter av hållbarhet, från kultur, arkitektur, stadsbyggnad, energisystem och infrastruktur på människors villkor och förstås ytterst leverera klimatsmartare gröna lösningar. 

Långsiktiga mål genom krishantering och nya återhämtningsfonder med gamla medel 

EU-kommissionen hade dock knappt kommit igång med detta stora projekt innan det blev en kriskommission. Först slog Covid-19-pandemin till med kopplade stora ekonomiska utmaningar. Det renderade att från EU-kommissionens sida lansera stora krispaket och att styra om redan befintliga resurser till att hantera olika nya utmaningar och därtill mildra och i många fall i princip helt inhibera de annars strikta statsstödsreglerna för att runtom i Europa kunna använda offentliga medel i direkta upprätthållande företagsstöd av olika slag. Även om en del av befintliga medel kunde styras om till krisstöd så räcker det inte långt med tanke på att EU:s samlade ekonomi med alla sina jordbruks-, regional- och innovationsstöd med mera står för mindre än 1% av EU-ländernas samlade ekonomi. Det behövdes mer och där fick EU-kommissionen med sig länderna på att såväl skjuta till en del nya medel som inte minst att även från EU kunna ta upp lån på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt eller tillåtits av budgetrestriktiva länder som Sverige.  

Det får sägas ha varit en mycket effektiv och handlingskraftig process att nå dit. Den stora satsningen var det som kallades ”New generation EU” med olika återhämtningspaket såsom en återhämtningsfond för stora gröna investeringar för att få igång ekonomin runtom i Europa. Metoden för att sätta pengarna i arbete var att skriva avtal mellan EU-kommissionen och respektive land om en återhämtningsplan med hur medlen är tänkta att användas. På många håll har det i realiteten mest gått rakt in i statskassorna för att täcka upp redan bestämda åtaganden i av pandemin urholkade finanser, än att egentligen bidra till nya framåtriktade satsningar, men inte desto mindre var idén att ge en injektion för att kick-starta Europa efter pandemin. Det ingen kunde förutse var att när väl pandemin började ebba ut, så passade Putins Ryssland på att invadera Ukraina i ett onödigt, meningslöst och vidrigt krig som slag i slag drog med sig Europa in i nya kriser för EU-kommissionen att tackla.  

Kraftsamling i krigstider och det globala handelssystemets kollaps 

Det går inte att säga annat än att ha fått EU att samla sig i sanktionspaket efter sanktionspaket mot Ryssland och efterhand också allt mer stöd till Ukraina är imponerande, med hur nära det kunde ha varit att EU åter stått som en geopolitisk dvärg genom sina olika interna lojaliteter och historiska band. Där bidrog förstås ukrainarna med att visa mod och motståndskraft och lite tur som gjorde att inte ens behovet av rysk gas i stora delar av Europa tog överhanden. Därtill måste givetvis USA:s kraftfulla stöd poängteras, som med en annan president kunde givit en helt annan spelplan för de krafter som nu försöker vädra morgonluft i det utnötningskrig vi ser.  

Internt inom EU har de krispaket som togs fram också blivit krigspaket för att möta upp nya behov till följd av energikriser, livsmedelskriser och överlag kostnadskrisen med räntestegringar. Genom att koppla det till den gröna omställningen har också de tillfälliga undantagen för statsstöd och EU-bidrag rakt in i företag och deras klimatomställning kommit att bli permanentat, där i princip allt som kan hänföras till klimatåtgärder kan omfattas och få stöd.  

Det är även ett svar på USA:s så kallade Inflation Reduction Act (IRA) som ger direktstöd till den som investerar i grön teknik i USA men stänger ute alla att exportera till USA. På andra sidan finns därtill Kina med sin dumpning av solceller, elbilar och vindkraftsutbyggnad med mera att tackla. Global konkurrenskraft genom innovationsförmåga har någonstans allt mer blivit konkurrenskraft genom subventionerad produktionskapacitet när de globala handelssystemen inte längre upprätthålls. Det innebär för den skull också att det görs bra satsningar och även norra Sverige kan bli föremål för sådana, men det blir svårare i ett land som av tradition inte gillar statsstöd samtidigt som EU riktar sina stöd till de fattigare länderna och regionerna. Det blir därmed en konkurrensnackdel när investerare ser att det finns snabba pengar rakt in i likviditeten på annat håll, även om den klimatsmarta affären egentligen fortfarande är bättre i norra Sverige.    

Centralt är snabbt och effektivt mot lokala komplicerade system utan tydliga resultat 

Någonstans har det etablerats en uppfattning om att detta har varit ett väldigt bra sätt att fördela ut satsningar i EU. Få kan nog egentligen peka på vilken nytta de gör och att det inte leder till reella undanträngningseffekter gentemot andra som inte får del av medlen eller att det pumpas in i verksamheter som ändå har tillgång till annat kapital. Europeiska Revisionsrätten har börjat granska det och det kommer sannolikt att komma fram mycket som påminner om den kritik som den mer traditionella regionalpolitiken alltid fått om att inte leverera och inte gå till det som bidrar till verklig utveckling. Det kan i sin tur leda till en extra twist i diskussionen som leder mot att ytterligare stärka EU-kommissionens roll i hanteringen av medlen och hur de fördelas. De nya initiativ som kommer slag i slag just nu från EU-kommissionen med pengar som i realiteten är gamla pengar som tas från befintliga fonder och program, inte minst regionalfonderna, pekar mot en sådan centralisering.   

Detta ställt mot de betydligt mer komplicerade och långsamma processerna i förhandlingar mellan EU-kommissionen, länderna och alla regioner för att få EU:s sammanhållningspolitik med sina regionalfonder, främst Europeiska Regionala Utvecklingsfonden (ERUF) och Europeiska Socialfonden Plus (ESF+) på plats. Även länder som tidigare slagit vakt om dessa lokala utvecklingsmedel ser hur praktiskt det är att istället får dem rakt in i de nationella systemen i direkt dialog med EU-kommissionen. Även Sverige, som av tradition är skeptiskt till alla former av dylika stöd har lite grand låtit sig köpas av att betrakta det som en direkt återbäring i statskassan på medlemsavgiften till EU.  

Fler att slåss om kakan för att bistå fred i Europa 

Till det skall också läggas diskussionerna om att ta in nya medlemsländer, som i grund och botten handlar om att öppna för Ukraina för att visa omvärlden att Ukrainas sak är Europas sak. Det kommer att skapa stora påfrestningar på hela EU-systemet. Det kommer i realiteten att dröja innan Ukraina kan bli medlem och frågan är om de klarar av att uppfylla kraven någonsin, egentligen. Tåget rullar dock och framförallt kommer mycket stora ansträngningar behöva göras från EU för att stödja Ukraina och regionen i övrigt redan som det är i processen mot ett medlemskap. Det gör givetvis att regionalpolitiken i sin helhet är en del av diskussionen för att hantera den utmaningen, särskilt som betalningsviljan hos medlemsländerna att utöka EU-budgeten är minimal.  

Det är förstås någonstans ett historiskt misstag att inte förstå att ett starkare EU med allt fler globala utmaningar i en allt oroligare omvärld att hantera kommer att kosta mer. Det riskerar att bli en lika dyrköpt erfarenhet som när Europa vände Nordafrika ryggen till när den arabiska våren svepte fram. Det kan jämföras med att gå in med en Marshallplan från EU:s sida och precis som USA:s Marshallhjälp efter andra världskriget för att återuppbygga Europa så är Sverige sannolikt en av de verkliga vinnarna med företag att erbjuda produkter och tjänster som kommer att behövas för återuppbyggnaden av Ukraina och att överlag stärka den inre marknaden med bättre fungerande värdekedjor över hela Europa. Den insikten kommer med nödvändighet att behöva komma till. 

Det brukar alltid heta att det inte är ”business as usual” inför varje förhandling om nästa EU-budget, men så landar det ändå i en kompromiss som de flesta någonstans känner igen sig ganska väl i. Denna gång är det dock en sak som är säker: Det är inte business as usual. Tidigare State of Play har försökt sätta in det i de bredare skeenden vi ser i att geopolitiken är tillbaka med full kraft, även om den aldrig varit borta egentligen. I det ligger också att fokus gått från konkurrenskraft genom innovationsförmåga till konkurrenskraft genom produktionskapacitet och att snabbfotad krishantering och centraliserade instrument kommit att ses som så mycket mer effektiva och leverera på ett sätt som dagens komplicerade regionalpolitiska instrument inte anses göra. Det går i sin tur rakt in i sammanhållningspolitikens vara eller inte vara och vem att få del av de medlen och inte.  

EU:s sammanhållningspolitik är därmed satt under stark press. Ännu har inte den frågan som var stor inför förra förhandlingen vaknat till liv, som handlade om huruvida alla regioner och länder skall få del av sådana utvecklingsmedel eller bara de mest eftersatta delarna av EU, men den lär nog också komma med en pressad EU-budget att mangla fram. Följdfrågan är då vad som händer med mer avlägsna regioner med fortsatta specifika utmaningar som glesa regioner i norra Europa avseende lokala anpassade instrument för ett långsiktigt utvecklingsarbete. Allt är inte värt att försvara med hur det fungerar idag och det är ingen framgångsrik väg att inte se att det behöver till förändringar, men samtidigt gäller det att undvika att kasta ut barnet med badvattnet. EU:s regionalpolitik som vi känner den har de facto spelat en mycket stor roll för norra Sveriges utvecklingskraft. Det finns i högsta grad anledning att följa utvecklingen och skjuta in våra regionala perspektiv.  

/Mikael Janson 

Läs State of Play om de förskjutna konkurrenskraftsperspektiven i EU här

Läs State of Play om EU-kommissionsordförandens ”State of the European Union” här