Presidenten för EU(-kommissionen) har ordet

Ursula von der Leyen är EU:s okrönta drottning genom att i högsta grad ha lyft rollen som ordförande för den Europeiska Kommissionen till att bli mer presidentlig, för även om titeln formellt är President for the European Commission, så har EU ingen president i och med att vara en samverkan mellan självständiga stater som frivilligt överlåtit en del av sin beslutsförmåga till gemensamma åtaganden i ett gemensamt beslutsfattande. Omvärlden vet dock idag vem de skall ringa när de vill prata med Europa.

I en tid av global oro, krig i närområdet och ett NATO som inte längre har ett stort och starkt USA givet bakom sig, så är det naturligt att EU och därmed EU-kommissionen, som motorn i maskineriet, får en betydelse i det som länderna själva inte klarar av eller ännu värre annars sinsemellan hade mer eller mindre bokstavligt stridit om för att ganska snart foga in sig i de globala stormakternas intressesfärer med Europa som en spelplan snarare än en aktör i kraft av sig självt.

Det måste sägas att Ursula von der Leyen har lyckats hålla ihop unionen i de stormar som är, inklusive stödet till Ukraina med länder som hellre egentligen går Rysslands ärenden. Samtidigt är EU inte EU om inte krafter också sätter igång motkrafter. För att hålla ihop bygget har EU-kommissionen kommit att bli en väldigt centraliserad struktur och det blev väldigt tydligt i såväl hur den nya EU-kommissionen formerades internt under Ursula von der Leyen i sitt nya mandat och i hur förslaget till den kommande långtidsbudgeten, the Multiannual Financial Framework (MFF), tagits fram.

Det är sådant som i det korta perspektivet ger handlingskraft och styrka, men i det längre i en mångfacetterad organism som EU ändå får sägas vara, också skapar gnissel och rekyler som riskerar slå sönder även de goda ambitioner som finns. Det är någonstans omöjligt att hålla koll på alla delar, detaljer och vilka konsekvenser det som på pappret ser tydligt och enkelt ut, får i realiteten runtom i en så heterogen verklighet som EU omfattar, när allas röster inte lyssnas in och knådas på vägen mot målet.

En centralisering som eroderar den faktiska makten

Det blir extra tydligt när länderna inte orkar ta sina mellanliggande konflikter och många faktiska rent politiska frågor blir betraktade som tekniska att överlåtas åt EU-kommissionen att hantera och reaktionen som blir när det landar tillbaka på varje land att hantera konsekvenserna av genomförandet. Regleringsivern ned i varje detalj, alternativt att det blir så brett och otydligt utan någon tydlig styrning alls, med inkonsekvenser och grogrund för en vid tolkningsmån som följer av otillräcklig genommangling i tidspressade förslag, skapar lite av ”hela havet stormar”.

Därtill en extra irritation hos stora länder som Frankrike och Tyskland som ytterst ändå vill vara kaptener på skeppet och sitta med runt de globala förhandlingsborden före den opolitiska, om än helt och fullt politiskt tillsatta, EU-kommissionen som är ett byråkratiskt kitt, inte ländernas överhuvud.

I leken skall inte heller Europaparlamentets kamp om utrymmet i att vara den enda direkt valda institutionen att företräda medborgarnas direkta intressen och därmed inta en särskild roll som manifesteras av att SOTEU hålls i parlamentet. Ett parlament som ser en tydlig nedmontering av sin roll och betydelse i de förslag EU-kommissionen lägger och i sig skapar slitningar och tar sig uttryck i ett flertal missförtroendeomröstningar att riktas mot Ursula von der Leyen bara denna höst.

EU är ju en anomali i många delar med en federal struktur utan att vara en federal statsbildning och det är både dess styrka och svaghet. Det är mot den bakgrunden årets SOTEU skall ses.

Stridslystet fokus i en krigisk omvärld

Det var en på många sätt stridslysten men samtidigt ifrågasatt EU-kommissionsordförande som stod i talarstolen i Europaparlamentet. Hon valde att gå ut hårt med budskapet att ”Europe is in fight” och därmed särskilt manifestera det förväntade stödet till Ukraina. Det gjordes bland annat genom att lyfta fram Sascha, som 11-åring hade han satts i ett av Rysslands barnläger men lyckats återförenas med sin mormor i Ukraina, vilka båda nu satt med i parlamentet och uppmanades att resa sig för att, givetvis, få stående ovationer på ett på många sätt amerikanskt vis, får sägas.

Ursula von der Leyen inskärpe också behovet av att nu fasa ut den ryska oljan och gasen en gång för alla i EU och hur det i sin tur ställer krav på en fungerande energimarknad som kan hålla nere konsumentpriserna.

Von der Leyen satte också ned foten om att hålla inne handelsavtalet med Israel för övergreppen på Gaza i kriget mot Hamas. Det finns starka känslor och konflikten i frågan om såväl Ukraina som Israel, men för Ukraina finns ett – ännu får säga – tydligt stöd förutom från främst Ungern och de mer extrema vänster och högerfalangerna och i Gazafrågan låg det i luften att nu ta det steget med ett starkt stöd i ryggen från de flesta håll, även om det suttit långt inne och finns stor tveksamhet hos många.

Med det i ryggen betade hon sedan av kommande inriktning, initiativ och ambitioner, med sikte på behovet av industriell omställning som en fortsättning på det tidigare fokus på en grön omställning och där det underliggande budskapet är att Green Deal nu är en Clean Industrial Deal med rader av initiativ för det. Även att en del av de mest långtgående regleringarna inom klimatpaketet ”Fit for 55” rullas tillbaka i en ambition att minska regelbördan och detaljstyrningen som anses hämma Europas tillväxt.

Industriell och digital konkurrenskraft samt billiga bostäder och e-bilar

Det är en tydlig signal och skifte mellan kommissionerna Ursula von der Leyen 1 och Ursula von der Leyen 2. Om fokus kom att ligga på att reglera bort allt dumt i Green Deal, så är nu fokus på att bygga mer – klimatsmarta – industrier inom utpekade sektorer som en del av att också nå global konkurrenskraft för Europa.

AI är förstås i allt såväl en lösning som en utmaning och därför kommer väldigt mycket att läggas på det i kommande forskning, innovation och att bygga industrier för att ta upp kampen med framförallt USA:s tech-giganter, inklusive att EU tar sig rätten att bestämma över IT-regleringarna som man vill, där USA trycker på för att lätta på regelbördan och kraven som EU ställer i syfte att inte minst öppna för alternativ i dagens amerikanska dominans. Till det kan även kopplas att von der Leyen gick in på behovet av begränsningar av sociala medier för barn och unga som nu börjar införas i olika länder.

När det gäller Europas mjukare värden, lyftes behovet av att bekämpa fattigdom och att bygga billigare hus som människor har råd med, som en ny rättighet i EU:s rättighetskatalog. En fråga som fått mycket fokus de senaste åren genom politiska initiativ, men få egentligen konkreta idéer om hur det skall gå till och vilken roll EU kan spela. Det är nu för att nu möta det politiska trycket i frågan från inte minst vänstersidan i Europaparlamentet som det har fått en central roll.

Ett kanske mer överraskande initiativ som fick utrymme var ambitionen att etablera en plattform för att få fram billigare europeiska elbilar. Europa ligger efter och framförallt tysk bilindustri blöder i sviterna efter ”Dieselgate”, där de gick in i en återvändsgränd med förbränningsmotorn genom att också aktivt stoppa alla regleringar om nollutsläpp i ett EU som alltid lyssnat till bilindustrin i Europas industriella motor Tyskland, som dock idag hackar betänkligt.

Det var efter dieselgate som EU plötsligt kunde ställa tuffa krav, samtidigt som europeisk bilindustri låg tjugo år efter Kina och det är det vi ser konsekvenserna av nu och återigen en diskussion om lättnader i utsläppskraven. Lösningen för EU-kommissionen tycks då vara att gå in och i dialogerna som förs med bilindustrin ta fram en billig ”e-bil”, där ”e” käckt står för Europa, ekonomisk och el. Även den så kallade batteriboostern med särskild finansiering som beretts väg för har nu en central del i att ändå bibehålla ambitionen att elektrifiera Europa och fortsätta bygga en egen batteriindustri.

Livsmedelsförsörjningen är en livsnödvändighet för EU i världen

Särskilt lyftes också jordbrukets betydelse och böndernas rätt till bättre villkor i värdekedjan och att det också är en del av Europas säkerhetspolitik att tillförsäkra fungerande livsmedelsförsörjning. Det är i mycket för att förekomma kommande protester mot en förändrad jordbrukspolitik i liggande förslag till MFF där den läggs ihop i nationella kuvert med alla övriga former av lokalt och regionalt stöd. Samtidigt är det en av de poster som klarar sig från större minskningar till följd av de bondeprotester som redan varit.

Det finns där också en koppling till handelsfrågorna som förstås också lyftes i talet. EU behöver sina vänner runtom i världen och alla de handelsavtal som framförhandlats bromsas i hög grad av ett antal EU-länder utifrån det som uppfattas vara ett hot mot deras jordbruksprodukter, även om all data säger motsatsen. Inte minst Mercosur med stora delar av Sydamerika, är ett strategiskt – och symboliskt – viktigt handelsavtal som nu behöver få över jordbruksintressena i starka länder som Frankrike att skriva under. 

Livsmedelsfrågan och dess koppling till landsbygden kommer också att bli mer framträdande kunde anas, inte minst kopplat till hur Ukrainas omfattande jordbruk skall kunna stödjas utan att konkurrera ut EU:s och även den dagen ett EU-medlemskap blir aktuellt. Men även hur landsbygden idag hamnar i medieskugga som utnyttjas av auktoritära regimer med Ungern som ett givet ett exempel inom EU på hur demokratin är på tillbakagång med en statskorruption som inte minst använder EU-stöd för regimens politiska intressen och där landsbygden ofta är nyckeln för den makten.

Det är frågor som Ursula von der Leyen återkommande pekar på och nu i den nya MFF försöker bygga in brandmurar mot hur EU:s medel fördelas genom krav på rättsstatens principer för att få del av det. Det är inte minst för att blidka länder som Sverige och andra nettobidragsgivare som ställer sådana krav.

Ett lågmält brandtal för brandmurar mot omvärlden

Apropå brandmurar så omnämndes givetvis hårdare tag i att stoppa migrationsströmmar till EU genom den antagna asylpakten och stöd till EU:s yttre gränser och insatser mot flyktingsmugglare samt att också fortsätta bygga katastrofberedskapsteam för särskilt de allt mer omfattande skogsbränderna i södra Europa.

Därtill behöver EU steppa upp i hälsofrågorna och forskning och utveckling på området och kunna locka de bästa till området när USA nu backar även där. Genom en etikett kallad ”Made in Europe” skall exempelvis offentlig upphandling kunna utesluta anbud från omvärlden och det är förstås med många andra pågående processer ett ytterligare steg i att världen delar upp sig som svar på USA:s tullar och Kinas dumping. Perspektiv som naturligtvis genomsyrade hela talet.

Det var en på många sätt framåtlutad Ursula von der Leyen som tog till orda, men samtidigt i en ganska lågmäld ton. Läget i omvärlden tarvar en försiktighet, men säkerligen också vis av erfarenhet från tidigare kontroverser i polemik med Europaparlamentet och även det faktum att stridsretoriken får allt mer motreaktioner från statsöverhuvudena. Inte i sak, men vem som driver frågan.

Ursula von der Leyens budskap i sitt tal var att det nu är Europas tid för att frigöra sig och kunna stå på egna ben och det kräver att Europa tar strid för sina värderingar och intressen och att vara en kraft att räkna med globalt i en brutal omvärld. Det är nog alla överens om, men hur det görs och av vem att äga det, är mindre samsyn om i den ständiga maktkamp som pågår mellan EU-kommissionen, Europeiska Rådet som företräder länderna och det direktvalda Europaparlamentet och alla andra krafter som rycker och drar i EU.

I en passage om säkerhetspolitik och försvarsförmåga formulerades sig Ursula von der Leyen med orden; ”Europe will defend every inch of its territory”. Problemet är att EU-kommissionen inte äger rådighet över detta. Det är och förblir ännu medlemsländernas sak att hantera och när det kommer till ren militär förmåga samordnas det via NATO och inte EU. Det får hon också kritik för att gå ut så hårt i dessa frågor och det är en balansgång för EU-kommissionen att även framåt hantera.

Återhållet om EU:s egen inre förmåga i det EU-kommissionen har makt över

Givet det kan konstateras att det som EU verkligen äger makt över fick ett egentligen ganska litet utrymme. Dels hela MFF och hur stödet för att skapa utvecklingskraft över hela Europa genom olika regionalstöd och annat, som ändå har varit och fortsatt kommer att vara pengar att prata om, lös närmast helt med sin frånvaro. Dels den inre marknaden som är EU:s paradexempel för att skapa egen ekonomisk utvecklingskraft och hur de rapporter som tagits fram, inte minst den så kallade Draghirapporten som alla idag hänvisar till, även om den egentligen inte kommer med något direkt nytt, pekar på behovet av en bättre fungerande gemensam marknad om Europa skall bli en kraft att räkna med.

Den inre marknaden och förändringar i regelverk och initiativ för att förenkla för företagande och handel lyftes, men givet det fokus det har i debatten fick det en vad som kan betraktas som lite styvmoderlig behandling i nästan förbifarten är känslan, i avvaktan på kommande initiativ. Det kan tyda på interna låsningar som inte är tid för nu om EU skall ta makten över sitt eget öde, e-bilar och billiga bostäder samt begränsningar av sociala media för unga med mera, i all ära.

De nämnda handelsavtalen är ett redskap i samspel med den inre marknaden för EU:s tillväxt och ekonomiska betydelse i världen, där Europa fortsatt sackar efter. Det som, sist men inte minst, i talet gavs utrymme och där von der Leyen gick i tydlig försvarsställning och i den efterföljande debatten gav eld åt kritikerna, var förstås det nyligen slutna ”handelsavtalet” mellan USA och EU-kommissionen som håller i alla handelsförhandlingar – avtal inom citationstecken då det nog mer kan ses som ett memorandum of understanding där varje sida gör sin tolkning – och innebär generellt 15% tullar gentemot EU från USA. Från kritikerna lyftes det som att ses som en total underkastelse, medan von der Leyen menade att alla alternativ hade varit sämre.

Det är i sig kanske det mest talande för tillståndet för EU i världen som det ser ut idag.

/Mikael Janson

Läs om SOTEU och hela talet här 

Läs State of Play om EU-kommissionen inför sitt nya mandat här 

Läs analysen om förslaget till ny långtidsbudget för EU här

Läs om det sista State of the European Union för förra mandatperioden här