Ökat fokus på Arktis i EU men utan stöd till sitt eget Arktis

Det som kunde noteras vid EU Arctic Forum var att ansvariga EU-kommissionärer pratade om en arktisk strategi att följa på nuvarande EU Arctic Policy från 2021. En strategi är tyngre än en policy och indikerar Arktis ökande betydelse. Det faktum att den tidigare finske statsministern och EU-kommissionären Jyrki Katainen togs in som särskild arktisk rådgivare till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i pågående skrivarbete är i sig en signal om hur EU:s högsta nivå engagerar sig och det är förstås de geopolitiska utmaningarna som står i fokus.  

Det gäller att påminna om vikten av det europeiska Arktis som EU:s brygga till också de globala arktiska intressena och att investera i sina egna arktiska regioner som varit en bärande del i EU:s arktispolitik sedan 2016 då NSPA kunde få in det. Det har sedan bland annat varit en huvudanledning till att EU velat inkorporera den Botniska Korridoren genom norra Sverige i EU:s stomnätskorridorer som en fysisk länk till Arktis. Grönland, Kanada och den östra gränsen mot Ryssland, som nu har mycket fokus, kan bara ses också i perspektivet av EU:s egna nordliga gränsområden i det europeiska Arktis som Northern Sparsely Populated Areas i norra Sverige, östra och norra Finland samt Nordnorge räknas till. 

Konkurrenskraft med behov av de resurser Arktis står med och säkerhetspolitik i en utsatt omvärld är av givna skäl i fokus i stort sett i allt för EU. Det är inte minst tydligt i den av EU-kommissionen framlagda långtidsbudgeten som under det senaste året förberetts för kommande förhandlingar mellan Ministerrådet och Europaparlamentet. Den sätter ramarna för och styr vad EU gör och kan göra i programperioden 2028 och framåt. Mycket av det går rakt in i norra Sveriges förutsättningar med EU:s riktade stöd till NSPA i Sverige och Finland inom regionalstöden samt även exempelvis särskilda undantag inom statsstödsreglerna som också fullt ut omfattar Norge på EU:s inre marknad.  

NSPA är EU:s egna och nära europeiska arktiska regioner och diskussionen om EU:s arktiska politik har givetvis också bäring på diskussionerna om MFF och EU:s framtida stöd till NSPA, som är hotade då de inte ligger med i förslagen, samtidigt som EU pratar om mer EU i Arktis och mer Arktis i EU. I realiteten är det de enda riktade utvecklingsmedlen till sina egna arktiska regioner. Det har varit ett skäl för NSPA att agera för en uppdaterad arktisk policy för att kunna trycka på vikten av att hålla fast vid detta för en konsistent Arktispolitik där ord och handling hänger ihop. 

Regional utveckling är också europeisk säkerhetspolitik   

I rådande säkerhetspolitiska läge finns det ett behov av att bygga ökad motståndskraft och resiliens i en geopolitiskt utsatt region som också är EU:s brygga till övriga arktiska intressen och att säkra samverkan på alla nivåer med vänligt sinnade krafter runtom i hela Arktis. Det är som Kanadas dåvarande utrikesminister Chrystia Freeland uttryckte det på det första EU Arctic Forum som North Sweden för norra Sverige tillsammans med svenska UD bjöd in till i Umeå 2019: ”Den kanadensiska länken till Europa är kanske inte längre så mycket den Transatlantiska som den arktiska!”. Det har inte blivit mindre sant. 

Det handlar också om det som kallas ”dual-use”. En term som från början handlade om att investeringar i infrastruktur för militära ändamål med för svensk del Sverige att vara en del av NATO i ett arktiskt kommando, också är investeringar som kommer civilsamhället till nytta, inte minst för nya öst-västliga handelsrutter när den ryska gränsen är stängd. Det förutsätter dock att denna dubbla användning integreras fullt ut i all planering för att maximera nyttan av sådana investeringar.  

Det har allteftersom kommit att breddas och där har inte minst North Sweden varit tidigt ute, för att lyfta fram hur detta egentligen alltid varit fallet i en arktisk geografi med glesa miljöer, för att bygga in uthålliga och motståndskraftiga strukturer i alla satsningar syftande till regional utveckling. Det är inte gratis att bara ta för sig av regionens råvaror och energi. Det kräver också bredare samhällsinvesteringar och återflöden för att orka bära det och hantera de konflikter som annars lätt uppstår i lokalsamhällen med liten egen förmåga att hantera dessa externt drivna olika intressen.  

Det är också ett av de tydligaste budskapen i den senaste OECD-studien över NSPA från 2025, ”Navigating global transitions in European Arctic regions”, där för svensk del frågan ställs om vem som på nationell nivå egentligen tar ansvar för att hela landet och att alla strukturer verkligen fungerar för attraktiva samhällen som lockar kapital och kompetens att stanna och etablera sig där? Det är i grunden det som regional utveckling handlar om och som sammanhållningspolitiken, med EU:s regionalstöd som är de instrument som Sverige de facto lagt ut sin nationella regionalpolitik på, borde fokusera ännu mer på i tider som dessa: Att bygga innovation och konkurrenskraft i fred för motståndskraft och uthållighet i ofred.  

EU-kommissionens linjetal pekar, typ, ut riktningen 

Givet den betydelse MFF har och även hur geopolitiken är i allas fokus, så var det en på många sätt återhållsam EU-kommissionsordförande Ursula von der Leyen som den 16 september höll sitt årliga stora tal, den så kallade State of the European Union, SOTEU, i Europaparlamentet där linjerna för det kommande verksamhetsåret målas upp. MFF nämndes bara i förbifarten och Arktis i en passus om att vara ett flaggskepp för samverkan mellan EU och Kanada med därtill Kanadas premiärminister Mark Carney på plats under talet.  

Råvarornas roll för Europas så kallade strategiska autonomi för att bli mer självförsörjande fanns förstås med och kopplades även till Kanadas naturresurser, samtidigt som det är en av många frågor med bäring rakt in i norra Sverige och som innebär såväl utmaningar att hantera som möjligheter att få finansiering från EU:s olika lanserade och kommande industrisatsningar. 

Där det brände till i talet var Palestinafrågan, Ungerns återkomst i värmen samt sätta upp åldersgränser för barns åtkomst av sociala medier gentemot Techbolagen, medan migrationsfrågan, klimatfrågan, konkurrenskraften och hotet från Kina och AI hanterades jämförelsevis flyktigt. Stödet till Ukraina är kompakt, men i den efterföljande debatten är det tydligt att motkrafterna vädrar morgonluft med AFD att ta positioner i Tyskland och Nationell Samling (tidigare Front National) i Frankrike.  

För att fira 70 år sedan Romfördraget från 1957 skall också någon form av expert- och medborgarpaneler i en ”Congress of Europe” inrättas för att bygga EU:s framtida gemensamma vision – igen, frestas man säga med tveksamma tidigare sådana processer och utfall. Om det verkligen menades allvar med att engagera medborgarna i EU, så hade den mer relevanta vägen varit att mobilisera alla de lokala och regionala förtroendevalda runtom i hela Europa att kunna vara en direkt länk att förankra och förklara EU. Det borde rentav vara en tydlig del av EU:s sammanhållningspolitik att bidra till det, som ett genuint europeiskt mervärde.  

De tydligaste budskapen från von der Leyen var annars just en förändrad världsordning och därmed mycket globala perspektiv snarare än EU-interna, som kräver ökad samverkan mellan likasinnade såsom Kanada. Symbolvärdet i Carneys närvaro var förstås stort, även om exempelvis USA och Trump aldrig nämndes, toppat av att bjuda in Kanada till en process för ett associerat medlemskap i EU, vad det nu betyder i praktiken i något som verkade vara något av stundens ingivelse. Till detta lades att inrätta ett ganska oklart beskrivet europeiskt säkerhetsråd att kunna komplettera NATO. Är det nu något EU behöver mer av så är det att gå från svepande ord och nya arbetsgrupper till konkret handling. 

Snåla länder förpassar regionalpolitiken till sitt eget mörka hörn  

Men med medlemsländer som vill mer av EU, men inte är beredda att betala så är förstås utrymmet begränsat. Förslaget till MFF innebär i realiteten en marginell ökning som redan den stöter på patrull från inte minst Sverige med sitt fokus på medlemsavgiften. EU:s andel om en dryg procent av EU-ländernas samlade ekonomi är förstås inte mycket att komma med i de utmaningar som finns mot ekonomiska makter med betydligt mer muskler. Det hänger därtill på om medlemsländerna den här gången accepterar att EU kan ta ut egna skatter på stora företag och tobak med mera, som tidigare aldrig gått att enas om, men kanske den här gången blir något av. Annars blir det fråga om en i realiteten rejäl åtstramning och regionalstöden är ju först att ta stöten redan i liggande förslag.  

De regionala perspektiven lyser på det hela taget med sin frånvaro, även om det uttrycks att alla regioner skall vara med och i det tycks strategin för rätten att kunna bo kvar, ”The right to stay”, vara huvudnumret. Det handlar som det formuleras mer om en kompensatorisk rätt till basal service där det saknas, oklart hur det skall fungera och finansieras, än om att mer framåtsyftande bygga attraktiva samhällen som skapar förutsättningar för levande bygder och värdeskapande verksamheter.  

Det som är synd i den struktur som nu etableras är särdelningen mellan det lokala och regionala kapacitetsbyggandet i så kallade nationella och regionala partnerskapsplaner (NRPP), i realiteten helt nationellt styrda, respektive de av EU helt centralt hanterade konkurrenskrafts- och innovationssatsningarna genom en föreslagen stor konkurrenskraftsfond för av EU-kommissionen bestämda satsningar på industrivärdekedjor där Europa anses ligga efter. Båda ordnade i sina respektive stuprör utan tydliga länkar sinsemellan. Aktörerna, lokalsamhällena och regionerna blir utförare att jaga EU-resurserna snarare än medskapare och platsbyggare som genom EU:s stöd kan attrahera det kapital som alltmer måste risksprida mellan olika marknader och bygga värdekedjor på respektive marknad, inte minst EU:s inre marknad, om rätt förutsättningar skapas för det.  

De kapacitetsbyggande insatserna inom sammanhållningspolitiken och även jordbrukspolitiken som föreslås läggas ihop i dessa nationella potter för varje land att i princip göra som man vill med, blir helt klart för många länder frestande att mer betrakta det som ett återflöde till statskassan än långsiktiga lokala utvecklingsredskap i linje med EU:s övergripande mål och ambitioner. Inte minst för svensk nationell nivå som allt för ofta har en tendens att se EU mest som en snäv finansiell transaktion, trots att Sverige är det land som vinner mest på EU:s inre marknad, utöver de andra värden EU levererar i vår del av en skakig värld.  

Samma analys som tidigare men olika slutsatser förflyttar Vintergatan till Andromeda 

Under det svenska ordförandeskapet i EU under 2024 berömda sig Sverige för att ha lyfta frågan om konkurrenskraft. Problemet är att samma begrepp har olika betydelser. Där Sverige ser en öppen fri marknad med innovationssatsningar, ser andra en kringskuren inre marknad med omfattande statsstöd för att skydda europeisk industri. Med ett Kina som fuskar marknadsekonomi och ett protektionistiskt USA samt ett tyskt draglok som tappat ångan, så är det förstås inte ”business as usual” och Europa måste skydda sina intressen. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det går mycket mot gammal och ofta kostsam industripolitik som prövats förr med begränsad framgång och riskerar tränga undan annat viktigt. 

Analysen är egentligen densamma som efter finanskrisen för 15–20 år sedan om hur EU sackar efter framförallt USA och Kina. Receptet då var fokus på innovation och det som kommit att kallas smart regional specialisering (S3) för att bygga utvecklingskraft runtom i hela Europa genom att lägga fokus på det som kan utveckla det unika lokala innovationsekosystemet i varje region, som sammantaget bidrar till EU:s konkurrenskraft. Siktet nu är i stället på konkurrenskraft inom av EU utpekade industrisektorer.  

Det är en på många sätt ny spelplan i EU med en strävan från högsta ort om att ”styra upp skutan”. Det skall då rensas och slås samman och förenklas för mer flexibilitet och fokus på det som ger snabba resultat i större samlade tag. Tanken är med det sagt inte fel, tvärtom, men som alltid krockar sådana förenklade ambitioner utan djupare analyser lätt med en inte fullt så enkelt i verkligheten med alla sina krafter och motkrafter samt att det som på pappret så rakt och tydlig ut blir betydligt mer krokigt och fragmenterat och oöverblickbart när det skall omsättas i regelverk och praktik. Det gör att det som ibland idag kallas EU:s finansieringsgalax med alla sina olika överlappande och komplicerade strukturer verkar flyttas från Vintergatan som vi känner den till en på intet sätt närmare eller ens i slutändan mer lättillgänglig och begriplig Andromedagalax.  

Egentligen hade mycket kunnat lösas ut om smart regional specialisering lagts in som ett krav och en tydlig röd tråd från lokal nivå till EU som helhet för att med ganska små medel får med alla på banan från början i en mer konstruktiv anda än vi kanske ser idag. Det ser dock ut som om S3 kan komma att få en starkare ställning i Rådets och parlamentets kommande slutsatser och det är i så fall välkommet.  

En utvecklingspott till norra Sverige är ändå på banan igen 

Det går att grotta ner sig i olika delar och detaljer i förslagen, men för norra Sverige är huvudfokus ändå att kunna bibehålla någon form av dedikerade medel för de utmaningar regionen står med på grund av långa avstånd och gleshet, att också sättas i en utsatt arktisk kontext. I den allmänna utrensningen för en ny budgetstruktur så försvann ju även de särskilda riktade gleshetsmedel som norra Sverige och östra och norra Finland erhållit. En gleshetsallokering som EU-kommissionen lagt in i de senaste MFF utifrån de underlag och analyser NSPA tagit fram genom först Nordregio och sedan OECD för att visa på de utmaningar och möjligheter som finns och som givit argument för dessa särskilda satsningar från EU.  

Sverige och även Finland är rika länder som får relativt lite regionalstöd och den grundfördelning av regionalstöd som följer av det innebär att det inte finns ett utrymme för att kunna omfördela till utpekade särskilda regionala behov om det skall finnas något alls kvar till övriga regioner. Visserligen föreslås mekanismer som gör att ett land inte skall förlora allt för mycket i nästa programperiod mot idag, men försvinner den öronmärkta allokeringen så försvinner också pengen i sin helhet över tid.  

Betydelsen av dessa resurser kan inte underskattas och att vi för denna programperiod fick in ett särskilt programområde för NSPA också i Socialfonden (ESF+), vid sidan av Regionalfonden (ERUF), visar det. Tidigare har norra Sverige fått väldigt lite sådana medel då de fördelats per huvud över hela landet och inte som varit avsett från EU för att, lite förenklat, utifrån den regionala smarta specialiseringen bygga lokal och regional kapacitet med regionalfonden att sedan fyllas med nödvändig kompetens genom socialfonden. Med det så kallade programområde D i ESF+ infördes däremot möjligheten till mer strategiska kompetensförsörjningsinsatser i norra Sverige med sina stora behov av att fortsätta bygga på det.  

Det är därför väldigt glädjande att Europaparlamentet i sitt förslag vill återföra den öronmärkta pengen till NSPA och det var inget som kom av sig självt, utan ett arbete in på målsnöret. Mot slutet av året kommer parlamentet att rösta om detta och det gäller att det ligger kvar i de besluten och att svensk och finsk nationell nivå också därmed står upp för det från sitt håll i förhandlingarna. Det finns många fallgropar, men det är ett stort och viktigt steg i rätt riktning. Även om det blir mindre pengar mot idag, vilket är rätt givet och begripligt, så är det en stor framgång om detta nu står sig. 

Nu händer det; men när och vad och hur är fortfarande helt öppet 

Det första steget på den vägen är att mellan medlemsländerna enas om den totala budgetnivån. I och med att det finns fler frugala länder än tidigare i ett Europa med många krisande ekonomier, inklusive Tyskland som inte har samma mäklande roll som tidigare mellan ett mer expansivt Frankrike och ett åtstramande Storbritannien, när de var med i EU, så lär det bli en mycket stram budget, men ingen enkel förhandling för det. Eftersom länderna står för EU:s finansiering bestämmer de i slutändan över beloppen. Det andra steget är att sedan få ihop parlamentets och Rådets ståndpunkter i kompromisser inom alla underliggande poster och regleringar, vilket krävs för ett samlat slutgiltigt beslut om hela MFF-paketet, vilket inte heller kommer att bli enkelt. 

Som alltid spretar det mycket i Europaparlamentet och varje utskott värnar sina intressen, men det finns ändå en tydlig ambition om att försöka styra upp de brister som finns i förslagen och det finns då faktiska förutsättningar att skava bort en del av de vassaste kanterna i den nya strukturen och att med det som utgångspunkt mot slutet av året kunna gå in i vad som kommer att bli hårda och intensiva förhandlingar mellan Europaparlamentet och medlemsländerna i Rådet för att på några intensiva månader få allt på plats. Ingen har ett intresse av att förskjuta processen och riskera att behöva starta om igen med inga möjligheter att komma igång med en ny budgetram från 2028, om förhandlingarna inte blir klara före det franska valet i april. Det talar för en snabb men svår och i mycket oförutsebar förhandling att följa.  

Om nationell nivå i sin tur tar sitt ansvar för att rigga de nya strukturerna i samspel med regionerna, kan det också inom ramen för att de föreslagna grunderna som i vilket fall kommer att bestå, ändå fortsatt möjliggöra för norra Sverige att få redskap för lokal kapacitetsuppbyggnad där det behövs, samtidigt som regionens näringslivs- och forskningsaktörer också kommer att kunna ta del av EU:s olika nya industriutvecklingsstöd. Signalerna nu är dock att det finns en uppenbar risk för att det mesta istället pressas in sektorsvis i de olika nationella myndighetsstuprören och därmed i slutändan tappar bort de önskade samordningsvinsterna och synergierna utan hänsyn till olika lokala förutsättningar och behov. Det är givetvis också diskussioner att på hemmaplan noga följa. 

Det finns med andra ord mycket att hålla i och hålla ut i under hösten, helt enkelt. 

Läs om North Sweden och EU:s översyn av Arktispolitiken här

Läs om förslaget till MFF och dess olika delar här 

Läs om EU-kommissionens ordförandes State of the European Union här 

Läs om ”rätten att få bo kvar” och NSPA:s synpunkter på EU strategin här

Läs om OECD:s rapport om NSPA-regionerna vid dess lansering i Bryssel här 

Läs om EU Arctic Forum här 

Läs Europaforum Norra Sveriges syn på MFF och regionalpolitiken här 

Läs tidigare State of Play om MFF och regionalstöden här