Viktigt kommande år för EU:s kommande budget och regionalstöd

Mitt i upprullningen av förslagen att komma i det som kallas Multi-Annual Framework(MFF), EU:s långtidsbudget, kommer nu också att Europaparlamentet går till val till sommaren och därefter en ny EU-kommission att tillträda i slutet av året, som någonstans stoppar upp processerna, även om EU har en förmåga att tugga på oavsett sådant. Det som i det sagts är att den nuvarande EU-kommissionen kommer att förbereda det mesta, men det blir den nya EU-kommissionen som under 2025 kommer att lägga fram förslaget och det brukar bli att stora paket av det slaget kommer framåt halvårsskiftet, lagom till sommarsemestrarna. Det gör att 2024 blir ett viktigt år för vart det bär, men också ger ett utrymme för att formera positionerna.

Under året görs också en halvtidsöversyn av nuvarande programperiod och redan till våren kommer den så kallade nionde sammanhållningsrapporten som kommer att ligga till grund för mycket av det som blir framtidens regionalpolitik i EU som idag står för ungefär en tredjedel av EU:s budget och för oss på regional nivå spelar stor roll. Den kommer att föregås av att den så kallade högnivågruppen som ansvarig EU-kommissionär Elisa Ferreira etablerat för att resonera kring olika alternativ för framtidens sammanhållningspolitik, det vill säga EU:s regionalpolitik, kommer med sin slutrapport i början av året. Högnivågruppen består av forskare och politiska företrädare och har ett antal öppna möten med olika teman för att komma fram till olika möjliga handlingsalternativ att lägga fram.

Sammantaget är det detta underlag som kommer att ha betydelse för utformningen av sammanhållningspolitiken med sina olika fonder och program för perioden efter 2027. Redan nu diskuteras detta inom i stort sett alla EU:s olika institutioner och även mellan länderna och förstås på regional nivå i de olika nätverk som finns i EU.

Norra Sverige och det regionala Europa vässar sig

Norra Sverige finns med i de sammanhangen förstås och det har genom det regionala nätverket Europaforum Norra Sverige (EFNS) mellan de fyra nordligaste regionerna tagit fram en deklaration kring förväntningarna på framtidens regionalpolitik i EU. Likaså har det gemesnsamma nätverket för norra Sverige, Finland och Norge, Northern Sparsely Populated Areas (NSPA), tagit fram en första position för att markera det nordligaste Europas intressen och perspektiv och behov utifrån att vara just EU:s mest glesbefolkade områden med extra stöd från EU för att hantera det. Därtill Conference for Peripheral and Maritime Regions (CPMR) som är ett starkt nätverk mellan regioner runtom i EU som arbetar aktivt med att ta fram underlag och positioner och nätverket Assembly of European Regions (AER) och många andra för norra Sverige relevanta samverkansaktörer.

En för regionerna viktig institution i dessa sammanhang är förstås också Europeiska Regionkommittén (ReK) som är ett inom EU formellt rådgivande organ med lokala och regionala representanter från

hela EU och även Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén (EESK) som företräder civilsamhället i EU såsom idrottsrörelsen, fackföreningar, näringslivsorganisationer, handikapprörelsen och ungdomsrörelser med flera och som också utgår från lokala och regionala behov i sina förslag till EU:s beslutsfattande organ.

Nämnas kan i det sammanhanget den Kirunadeklaration som Regionkommittén i regi av North Sweden antog vid sitt byråmöte i Kiruna under det svenska ordförandeskapet, med ett antal punkter med sikte på framtidens regionalpolitik och stöd för regioner som norra Sverige. Nämnas kan även den rapport som EESC antagit kring regioner med olika särskilda utmaningar, såsom glesbygd, som diskuterades i samband med Europaforum Norra Sveriges årskonferens i Umeå under våren.

I stort sett alla dessa aktörer är också samlade i det arbete som kallas Cohesion Alliance för att bidra till debatten om framtidens sammanhållningspolitik och försvara en ambitiös regionalpolitik som verkligen utgår från olika lokalsamhällens och regioners specifika behov för att bygga utvecklingskraft i en debatt som annars lätt kantrar över i att det är effektivare och gör större nytta med centraliserade stödmekanismer som styr resurserna med något slags ”one size fits all”.

Även de svenska regionerna är förstås aktiva genom en egen samverkan som kommit att ta sig mer samordnade former och processer i betydligt högre grad än jämfört med inför tidigare programperioder och North Sweden bidrar även i de sammanhangen för att gentemot EU visa att EU:s regionalpolitik är viktig också för Sverige, även om Sverige på nationell nivå inte lyfter detta och har fokus på att hålla avgiften till EU nere före att se vilket återflöde som går att få från EU som i sin tur också de facto ger intäkter genom olika tillväxtsatsningar.

Det enda som är säkert är att inget är säkert

Det hör lite till att ropa på vargen inför varje ny runda av förslag och förhandlingar, för att det sedan ändå efter att alla krafter och motkrafter sagt sitt landa i en kompromiss som alla någonstans känner igen sig i. Denna gång är det dock inte Business as Usual. I tidigare ”State of Play” har läget analyserats utifrån EU-kommissionsordföranden Ursula von der Leyens stora årliga tal i Europaparlamentet, det så kallade State of the European Union, samt de nygamla perspektiv på europeisk konkurrenskraft som kan skönjas i de omfattande krispaketen under pandemin som blivit delar av den gröna omställningen samt det faktum att de steg som nu tas för en utvidgning av EU i spåren av Rysslands angrepp på Ukraina också innebär en helt ny spelplan.

Sammantaget ligger det i tangentens riktning att fokus hamnar mer på centraliserade instrument och stödmekanismer för att bygga industriella värdekedjor där EU tappat mark eller saknar egen förmåga inom digitalisering och grön konkurrenskraft i en värld som stänger gränser och satsar på stöd och subventioner till sin egna industri i såväl Kina som USA inte minst. De stora krispaketen som kanaliserats via nationella finansdepartement har också ansetts effektiva och snabbare i att leverera än den så kallt traditionella regionalpolitiken med sina olika lokala utfördelade fonder i komplicerade dialoger och förhandlingar utifrån lokala och regionala olika smarta specialiseringsstrategier. Läggs till det att det är få länder som vill betala mer för EU, samtidigt som behoven ökar inom många områden för EU att hantera, inte minst att Ukraina och andra tillkommande länder med enorma upprustningsbehov, så blir det inte mycket kvar av kakan att dela på.

Medlemsländerna kommer med nödvändighet att behöva betala mer till EU. Ekvationen blir omöjlig att lösa utan sådana tillskott med tanke på att EU:s budget idag, utan Ukraina och med omfattande lån att hantera för dagens krismekanismer, omfattar ungefär 1% av EU-ländernas samlade BNI, varav två tredjedelar går till dagens regionalstöd och jordbruksstöd.

Även med mer pengar blir det mindre pengar för regionerna att hantera

Även med mer pengar blir det mindre kvar. Något som till följd av det hörs i diskussionen är att jämka samman de två stora utgiftsposterna jordbrukspolitik (CAP) och regionalpolitik. Det kan finnas faror i det för norra Sveriges del med det stora jordbruksfokus som är i CAP, men kan också lyfta fram landsbygdsperspektiven mer och även livsmedelssektorns potentialer av vikt för Europas självförsörjning och det kan vara en inriktning som inte behöver vara till nackdel, likaväl som att mer fokus på gröna investeringar och satsningar, även om de är centralt ordnade, förstås också kan ge möjligheter för att stödja viktiga delar av det som nu sker och kan utvecklas i våra regioner. Behovet av att fortsatt bygga någon slags grundläggande lokal utvecklingskapacitet i bredare mening finns dock kvar för det. Att försvara allt det rådande lär dock inte vara en framgångsrik och ännu mindre realistisk väg.

Frågan är bara hur grunderna i det som ändå är sammanhållningspolitikens signum inte helt kastas över ända vad gäller att ge utvecklingsresurser utifrån olika territoriella behov som ger möjligheter att skapa innovation, attraktionskraft och utvecklingskapacitet som i sin tur bidrar till hela EU:s konkurrenskraft i samverkan på europeisk nivå. Sammanhållningspolitiken har kanske inte fullt ut fungerat, men den har gjort skillnad och det är inte minst tydligt för norra Sveriges del. Det har haft avgörande betydelse för exempelvis besöksnäringens utveckling, bredbandsutbyggnad och infrastruktursatsningar, universitetens förmåga att ta positioner och samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle som därmed ger dagens utvecklingskraft.

Länderna har gett sitt första utlåtande att försöka tolka betydelsen av

Nyckelspelarna i EU är naturligtvis länderna. EU är till syvende og sidst en samverkan mellan sina medlemsstater. Det är därför intressant att avläsa hur diskussionerna går i Ministerrådet och en sådan avstämning är de rådsslutsatser som antogs under det spanska ordförandeskapet den 30 november om sammanhållningspolitiken. Det kan mycket översiktligt sammanfattas med att rådet slår fast många av de grundläggande principer som idag gäller för sammanhållningspolitiken att fortsatt fördelas utifrån behov med särskilt de minst utvecklade regionerna i fokus och överlag anpassat till alla olika territoriella förutsättningar som ett fundament för EU:s stöd till utvecklingskraft i alla delar av EU, men att policyn behöver vässas, bli mer målinriktad och ta sikte på resultat utifrån EU:s övergripande prioriteringar samt därtill anpassbar utifrån förändrade samhällsutmaningar och för det ta in de erfarenheter som kan dras av Covid-satsningarna genom de så kallade Recovery and Recilience Facility (RRF), även om det poängteras att de är att se som temporära insatser.

Slutsatserna ger därmed stöd för mycket som känns igen idag, men samtidigt med utrymme för olika perspektiv att kunna mejslas ut framöver. I det här läget är det förstås så det är att allt kan tolkas från alla håll innan knivarna verkligen börjat slipas, särskilt när budgetfrågan kommer i skarpt läge, men å andra sidan ger skrivningarna stöd för mycket av kärnan av det som många ändå slår vakt om också i ”Regionernas Europa”. Precis som förväntningarna på högnivågruppens kommande slutsatser nog bör tonas ned, så skall nog inte detta övertolkas. Det är att förvänta nya rådsslutsatser i juni efter den nionde sammanhållningsrapporten och där kan förflyttningar och de skiljelinjer som finns säkerligen blir betydligt mer skönjbara.

Av särskild vikt i detta nu är förstås att ändå notera att alla regioner skall omfattas av EU:s regionalpolitik och att därtill vår nordliga glesa geografi pekas ut som områden att fortsatt ta särskilda hänsyn till, vilket givetvis är väldigt positivt. Det går i detta naturligtvis inte att säga att till exempel den delegationsresa som rådsarbetsgruppen, den så kallade SMOR-delegationen, som förhandlar fram dessa slutsatser, gjorde i norra Sverige under det svenska ordförandeskapet har spelat roll, men det går att säga att den gav en ökad förståelse för och intresse också från andra länders förhandlare om att fortsatt i EU bidra till utvecklingsförmågan i våra regioner och att även ett rikt land som Sverige har nytta av EU:s regionalstöd. Det vet vi av de återkopplingar vi fått.

Rosenskimrande centralisering kanske börjar få en mer realistisk färgton

Det kan överlag noteras att kanske har den första nästan rosenskimrande ivern över hur lättarbetade och framgångsrika krisverktygen som RRF varit, kommit lite av sig. Det börjar komma en insikt om att allt nog inte fungerat så bra och framförallt har trycket på att få ut pengarna inneburit att det är svårt att följa upp vart de egentligen gått och vilken nytta de gjort. Egentligen samma kritik som regionalfonderna ofta får. Även Europeiska Revisionsrätten har börjat granska detta och konstaterar att det finns uppenbara brister. Det är inte att ta för osannolikt att mycket kommer att komma i dagern som är rena felaktigheter och rentav fusk och korruption och att det har trängt undan andra egentligen mer relevanta utvecklingsverktyg och allokerat resurser på felaktiga sätt.

Det är för tidigt att dra några slutsatser av det och veta om det kan ge en mer konstruktiv diskussion om vikten av bättre länkning mellan lokal, regional samt nationell nivå och EU eller snarare går mot ännu mer av centralisering. En del av EU-kommissionens förslag kan ge en antydan om det senare och det är i ljuset av det som Rådets slutsatser också kan sättas i att trots allt hålla fast i att utgå från olika regionala förutsättningar för utvecklingsstöden, för att tillförsäkra att det finns ett delat ägarskap över instrumenten. En väg framåt i de diskussionerna kan vara att fortsätta koppla EU:s olika stöd till smart regional specialisering, det vill säga att utgå från regionala och för den delen såväl subregionala som makroregionala prioriteringar, att ges stöd för att skapa utvecklingskraft över hela EU och att det i sin tur också länkas mot den Europeiska Terminen som är EU:s årliga översyn av nationell politik för att tillförsäkra sunda ekonomier och utvecklingsinsatser i länderna. Det är en diskussion som varit på agendan förr.

Genom att länka till även regionala utvecklingsbehov kan rentav mer centraliserade verktyg bibehålla en regional betydelse i samspel med ytterligare ett modebegrepp på agendan i form av så kallade ”missions”. Det etablerades inom forskningspolitiken för att göra den mer styrd mot bredare utlysningar som försöker hantera olika samhällsutmaningar att lösa. Det sprider sig nu in i andra sammanhang och någonstans i gränslandet mellan av EU uppställda missions att hantera och regional smart specialisering för att säkerställa utvecklingskraft över hela EU utifrån prioriteringar för att lokalt bygga kapacitet för europeiska sammanlänkade värdekedjor, kan kanske sammanhållningspolitiken finna sin rättmätiga väg in i framtiden. Det återstår att se.

Det enda som är säkert att det kommande året blir ett avgörande år för EU:s inriktning och där skall också norra Sverige vara med i matchen.

/Mikael Janson

Läs Europaforum Norra Sveriges deklaration här 

Läs Northern Sparsely Populated Areas position här

Läs om Regionkommitténs Kirunabesök och Kirunadeklaration här 

Läs om Ekonomiska och Sociala Kommitténs diskussion i Umeå här och deras rapport här 

Läs om de svenska regionernas EU-seminarium här

Läs om rådsarbetsgruppen för sammanhållningspolitiks besök i norra Sverige här