Brexit – en början utan slut i sikte

Två och ett halvt år efter den brittiska folkomröstningen om medlemskapet i Europeiska Unionen och efter en rad förhandlingar som mynnade ut i ett utträdesavtal är Brexit, två månader bort från att det är ett faktum, fortfarande ett fenomen som skapar stor debatt men innehåller få svar. Här kommer en överblick av praktikanten Michaela Wikdahl på North Sweden för tiden från David Camerons vallöfte till Theresa Mays svårigheter i det brittiska underhuset.

Vägen till brittisk folkomröstning 

År 2013 lovade David Cameron, ordförande för det konservativa partiet Tories, att en folkomröstning om Storbritanniens medlemskap i EU skulle ordnas om partiet hamnade i regeringsställning. 

I det efterföljande valet 2015 tog Tories hem valsegern och i februari 2016 presenterades datumet för omröstningen. Den 23 juni 2016 skulle Storbritanniens framtid i EU, vara eller icke vara, avgöras. Brittiska folkomröstningar är generellt alltid rådgivande omröstningar, vilket betyder att regeringen inte har en plikt att följa folkets vilja, men inför omröstningen om Storbritanniens utträde ur EU lovade Cameron att resultatet av omröstningen skulle följas. 

Resultat av folkomröstningen

Det slutliga resultatet av folkomröstningen 23 juni 2016 visade att 51,9 % av den brittiska befolkningen röstat för att lämna EU och 48,1 % för att stanna. Segern för lämna-sidan motsade de opinionsundersökningar som publicerats dagarna före omröstningen. Omröstningen lockade ett rekordhögt valdeltagande med 46,5 miljoner som registrerat sig för att kunna rösta. 

Det fanns stora regionala skillnader i valresultatet efter omröstningen. I Nordirland, Gibraltar och Skottland röstade flest för att stanna i EU medan i England och Wales röstade flest för att lämna. Det fanns också stora skillnader bland åldersgrupper. 75 % av befolkningen mellan 18 och 24 år röstade för att stanna i EU, medan en majoritet av de som var äldre än 50 röstade för att lämna. 

Efter folkomröstningen valde premiärminister David Cameron att avgå och efterträddes av Theresa May. 

Förhandlingsprocessen

Den 29 mars 2017 gjorde Storbritannien en formell anmälan till Europeiska rådet om sin avsikt att lämna EU. Den 29 april 2017 samlades ledarna för de kvarvarande länderna, ”EU27”, till toppmöte för första gången efter det att Storbritannien officiellt aktiverade artikel 50. EU-ledarna antog enhälligt riktlinjer för de kommande Brexitsamtalen.

Efter många långa diskussioner enades EU och Storbritannien den 13 november 2018 på tjänstemannanivå om ett utträdesavtal som omfattar närmare 600 sidor. Den 14 november skedde två viktiga parallella möten. I London träffades den brittiska regeringen för att diskutera överenskommelsen samtidigt som de övriga medlemsländernas EU-ambassadörer samlades i Bryssel för att ge sin syn. Sent samma kväll kom beskedet att den brittiska regeringen godkänt det utträdesavtal som förhandlats fram av tjänstemännen. 

Storbritanniens Premiärminister Theresa May sade efter mötet att regeringen haft svåra frågor att ta ställning till men att ministrarna gemensamt beslutat att ställa sig bakom det framförhandlade förslaget. Avtalet skall nu diskuteras och beslutas i såväl EU som Storbritannien för att börja gälla från den 29 mars 2019.

Enligt utträdesavtalet ska en övergångsperiod pågå från det formella utträdet 29 mars till och med den 31 december 2020 för att företag och myndigheter ska hinna ställa om. Under den tiden kommer alla nuvarande EU-regler att gälla för Storbritannien. Därtill måste Storbritannien uppfylla sina åtaganden motsvarande som EU-medlem och fram till 2020 betala in sin andel till budgeten, Europeiska Investeringsbanken och Europeiska Utvecklingsfonden, som uppskattningsvis är 460 miljarder kronor.

De drygt tre miljoner EU-medborgarna som bor i Storbritannien kommer enligt avtalet ha möjlighet att fortsättningsvis vara bosatta i landet. Efter sista december 2020 då den föreslagna övergångsperioden löper ut väntas den fria rörligheten för EU-medborgare i Storbritannien upphöra. Däremot har det inte beslutats om ifall brittiska medborgare som bor i EU ska ha möjlighet att flytta till ett annat EU-land på samma sätt som är möjligt idag.

Den 11 januari antog Europeiska rådet ett beslut om undertecknande av utträdesavtalet. Rådet godkände också ett utkast till beslut om ingående av utträdesavtalet och beslutade att översända detta utkast till Europaparlamentet för godkännande.

Läget idag

Den 16 januari 2019 röstade det brittiska parlamentet nej till premiärminister Theresa Mays förslag till utträdesavtal med EU. Beslutet togs med röstsiffrorna 432 mot och 202 för. Den 29 mars lämnar Storbritannien EU utan ett avtal om inte underhuset kan komma överens om ett alternativ. Efter Mays nederlag i det brittiska underhuset hade hon några få dagar på sig att presentera en ny plan för utträdet. 

Den 21 januari presenterade Theresa May sin nya plan för hur det brittiska utträdet ur EU ska gå till efter den förödande nedröstningen av utträdesavtalet i det brittiska parlamentet veckan innan. Mays plan fick dock stor kritik av brittiska parlamentariker eftersom planen ansågs vara diffusa löften. Samtidigt protesterade Irland mot gränskontroller mot Nordirland vid en hård Brexit. 

Theresa May är dock fast besluten om att Storbritannien lämnar EU den 29 mars med ett avtal och i slutändan är det Storbritannien som äger att lösa de meningsskiljaktigheter som finns mellan de som vill lämna EU till vilket pris som helst, de som vill vara kvar och de som vill lämna men med en fortsatt nära samverkan och integrering med EU på något sätt. 

För att i allt detta ge mer tid finns en diskussion om att förskjuta utträdesdatumet på sina håll, men med tanke på att det är val till Europaparlamentet i maj, en ny EU-kommission som skall komma på plats och förhandlingar om nästa långtidsbudget för EU som går in i en slutfas, kan den respiten inte bli så i tiden i realiteten utsträckt för att inte skapa fullständig oreda i EU. 

Knäckfrågan framåt

Den riktigt stora knäckfrågan är fortsatt hanteringen av gränsen mellan Irland och Nordirland. Det i sin tur kopplar till om Storbritannien som helhet stannar kvar i en tullunion med EU eller inte, vilket i sin tur i princip innebär krav på att följa EU:s regleringar för den inre marknaden utan egentligt inflytande, alternativt om det etableras en tullgräns mellan Nordirland och övriga Storbritannien för att kunna ha fri rörlighet på den irländska ön. Det sista är dock en mindre trolig utväg. 

Det som annars står till buds är om det går att finna lösningar för en smidigare tull- och gränshantering inom ramen för ett frihandelsavtal, som är avsikten att i nästa steg förhandla fram mellan Storbritannien och EU under den i utträdesavtalet fastlagda övergångsperioden. Vid ett avtalslöst Brexit, så kallat hårt Brexit, så införs däremot omedelbart tullar och kontroller mellan EU och Storbritannien enligt de internationella regelverk som finns etablerat i världhandelsorganisationen WTO, fram tills ett eventuellt frihandelsavtal förhandlats fram, en process som tar många år.  

/Michaela Wikdahl

25 Jan 2019 Regionalpolitik

Regionalpolitik

North Sweden arbetar för att regionens unika förutsättningar ska synas och komma till uttryck i EU:s regionalpolitik. Regionen är EU:s mest glesbefolkade samtidigt som 60% av befolkningen bor i de 4 största kuststäderna vilket skapar utmaningar det regionala tillväxtarbetet. Med hjälp av EU:s regionalpolitik kan norra Sverige överkomma utmaningarna som kommer med extrem gleshet, avstånd till marknader och låg kritisk massa vilket också skapar tillväxt och värden för hela unionen.

Kontaktperson: Mikael Jansson

Mer information