De senaste åren har varit en ”crash course” i var vi ligger i världen och kanske mer för nationell nivå än norra Sverige som alltid legat mitt i de globala spänningsfälten och även för EU som helhet. Det kan vara bra att påminna sig om att EU lade fram sin första kritiska mineralerstrategi och sin första arktiska kommunikation redan 2008, utifrån insikten om vart världen rör sig och hur sårbart Europa är, även om det egentligen sedan inte trängt igenom i praktisk politik.   

Tron om exempelvis Arktis som en ”low tension area” var mer av förhoppningar i ett fönster av global avspänning, än en geopolitisk verklighet. Rysslands flagga på botten av Nordpolen 2007 markerade deras intressen och Kina var i realiteten på väg att få koncession på de framtida möjliga råvarorna på Grönland före USA:s återuppväckta intresse, manifesterat i dåvarande presidenten Trumps famösa uttalande om att vilja köpa Grönland. Det Trump säger, det kommer alltid tillbaka, på riktigt. Det är inte minst väldigt tydligt och klart i dessa dagar i denna del. 

Ingen ville heller ändå tro att Ryssland verkligen skulle kasta allt överända och gå i fullskaligt krig i Ukraina, även om det stod klart redan vid annekteringen av Krim att vägen tillbaka är stängd med nuvarande ryska ledning. Den annekteringen var något av det moderna Europas Chamberlain-ögonblick, på samma sätt som de bortvända blickarna under den arabiska våren kom att stå Europa dyrt i okontrollerbara flyktingströmmar, före att fullt ut försöka stabilisera bräckliga demokratitrevare. I fallet med Ukraina räckte det med att ha läst Rysslands arktiska strategier några decennier bakåt i tiden för att ta hoten på betydligt större allvar och bryta processen av att bli än mer beroende av rysk olja och gas. 

Det nya, fast i dagens allt mer snurriga värld är det ju redan gamla nyheter och nästan svårt att ta in att den nuvarande amerikanska administrationen bara varit på plats i ett år, är att inte ens USA försöker gömma sina intressen bakom vackra fraser om demokrati och mänskliga rättigheter. Då finns egentligen inga skyddsmekanismer kvar mot råbarkad imperialism och den starkes rätt, också där det är fel. Även där den demokratiska fernissan varit tunn, så håller den mänskligheten inom rimliga gränser om så bara på det mest basala planet om att också inplantera hos förövaren den återhållande insikten om att nästa gång kan det vara jag som är offret på andra sidan.  

Anledningen till att vi i Västvärlden kunnat kritisera systemet vi lever i och de makthavare som styr det, är för att vi levt i liberala demokratier. I alla andra system elimineras den som framför sådan kritik. Det har tjänat oss väl; ekonomiskt, socialt och kulturellt. Ytterst skyddar eliten alltid sina intressen och det finns alltid ett ”dom”, en utpekad inre fiende lierad med fientliga yttre makter att sätta fokus på som orsaken till alla problem och därmed kunna öka konfliktnivån som berättigar ytterligare repression uppifrån allteftersom rättsstatens spärrar elimineras. Det ligger i det nationalistiska projektets natur, som den maffiastat det är.  

På vägen slås mycket och många sönder och samman. Det är precis där USA är i detta nu. Det är precis allt det som EU inte är till sin konstruktion. Däremot kan många länder i EU gå den vägen och EU är ju i slutändan inget annat än sina länder. 2026 blir i detta ett helt avgörande år. Den europeiska sikten skyms av ett givet fokus på Ryssland och att tolka USA:s agerande med de glasögonen, när USA:s nuvarande intresse är mest helt på att neutralisera Kinas globala inflytande, till vilket pris som helst. Skapa osäkerhet, slå till och öka tempot innan någon hinner fatta galoppen är modellen. I de korten ligger att Ryssland är verktyget för att också söndra och härska Europa och nedmontera ett EU som annars kan utgöra en konkurrent till den amerikanska hegemonin över sin globala bakgård. 

Givetvis sitter Ryssland, liksom Grönland, på potentiella lönsamma tillgångar av råvaror för USA, men mer centralt är sannolikt att hålla undan kinesiskt inflytande. Ryssland är för viktigt och Grönland en spelbricka. Det är där EU sitter i en rävsax när man försöker rädda Ukraina med nödvändigt stöd från en amerikansk president som ser allt som en förhandling från en styrkeposition. Han må vara känslobaserat impulsiv och kan för stunden växla spår, men det finns en utstuderad, för att inte säga kallhamrad, plan med starka ekonomiska intressen och krafter bakom sig som alltid kommer tillbaka som en rekyl, förr eller senare. Ofta förr. Något av ett autokratins yin och yang. Det är på detta veritabla slagfält EU nu manövrerar. 

Europa är då pressat och EU är i allt det verktyg som finns för att hantera det. EU-kommissionen med Ursula von der Leyen i spetsen har i allt detta på ett imponerande sätt lyckats hålla ihop bygget. Men i det ligger också embryot till det som kommer att bli problematiskt. EU bygger på att hantera sina inre slitningar genom de yttre stöttepelare som en regelbaserad världsordning genom internationella institutioner och konventioner tillhandahåller, såsom NATO för säkerhetspolitiken, världshandelsorganisationen WTO för handelsutbyten samt Parisavtalet för klimatarbetet, för att nämna några.  

USA har varit och är helt avgörande för EU säkerhetspolitiskt men också ekonomiskt i kraft av att EU inte ha fått den inre marknaden att kunna generera egen tillväxt, även om den får anses vara en av EU:s stora succéer. När amerikaner slutade konsumera under finanskrisen så föll Europa. Det har sedan dess kompenserats av en återhämtning i USA och därtill tillväxten i och ett ökande beroende av Kina. Inte minst tydligt avseende tysk bilindustri som inte gjort sin hemläxa för att ställa om processer och teknik och överlag att europeisk industri ligger efter i att växla upp elektrifiering, teknologi och digitalisering. I huvudsak konkurreras Europa ut av bulkvaror från omvärlden och har i sin tur ett stort beroende av olika globala nischmarknader, såsom lyxbilar, som drabbas när de segmenten ser minskad köpkraft och ökade tullar och protektionism.  

Dieselgate innebar ett dubbelfel som nu slår mot hela Europa. Bilindustrin låg efter elektrifieringen i Kina och den nya uppstickaren Tesla i och med sitt fokus på dieseln som framtiden, samtidigt som EU plötsligt kunde ställa nya höga krav på utsläpp när förbränningsmotorn blev starkt ifrågasatt efter fusket med bilarnas utsläppsnivåer. Industrin var därmed inte redo. Det är i mycket det som den så kallade Draghirapporten, som beställdes av EU-kommissionen från den tidigare Europeiska Centralbankschefen Mario Draghi, visar på; hur Europa sackat efter i produktivitet jämfört med framförallt USA och Kina. Samtidigt är det inget nytt. Redan under finanskrisen kom rapporter som visade på samma sak och lösningen då var att Europa måste bli mer innovativt.  

Därmed lades grunden för det som även vi på lokal och regional nivå lagt mycket kraft på de gångna decennierna: Att med EU:s olika redskap inom regionalstöden och krav på det som kallas smart specialisering för att satsa på de unika konkurrensfördelar som kan finnas i det lokala innovationsekosystemet, för att därmed samlat bidra till hela EU:s innovationsförmåga och konkurrenskraft. Idag ligger fokus i EU snarare enkom på konkurrenskraft och att rädda den industri som finns och därmed en förflyttning mer mot gammal industripolitik, bort från innovationsekosystemet, till mer direkta statsstöd och nu även EU-stöd rakt in i industrin och enskilda företag. Mer raka rör för mer pang för pengen kan det kanske sammanfattas som är tanken. Det synliggörs inte minst i det nu liggande budgetförslaget som förhandlas i EU för nästa programperiod. 

Det går att förstå mot bakgrund av att situationen blivit allt mer alarmerande och akut. Samtidigt skall man också ha med sig att USA och Kina inte är så starka som de vill verka, utöver rent militär uppbyggnad. De egna ekonomiska obalanserna är stora och minskar inte med nuvarande politik. Bortanför techbolagen som blåser upp tillgångarna dras även USA med en gammal industri och låg produktivitet samt eftersatta samhällsstrukturer.  

Det EU, som en utvikning, borde titta mer på är mjukvarusidan och att utmana genom att stödja alternativ till Microsoft, Google och Apple med flera. Idag är det ju mjukvaran som också i mycket driver hårdvaruutvecklingen. De så kallade techgiganterna ägnar allt mer kraft åt att försvara sina positioner med allt mer lappade och lagade affärsmodeller i växelspel med en amerikansk administration som agerar global murbräcka. Den något av återvändsgränd vi ser i hur AI drivs är syn för sägen. Techjättarna gör som alla oligopolaktörer; köper upp andra för att inympa somt som mest fungerar som extra ofärdiga beta-funktioner eller för att helt enkelt bara stoppa nya och gamla konkurrenter.  

Faktum är ju att exempelvis Linux, skapat av sonen till en tidigare finsk Europaparlamentariker, de facto numera utgör grunden i väldigt mycket som de amerikanska bolagen bygger på. En uppväxling av det och andra alternativ skulle om något hota den amerikanska hegemonin och uppblåsta börsvärden, om europeiska offentliga aktörer, storföretagen och även konsumentmarknaden började se sådana alternativ att ha kapacitet att kliva in fullt ut. Lägg till det att alla investerare idag måste söka riskspridning och inte längre kan vara baserad på en marknad för att från den nå alla andra med de tullar, protektionism och social oro med följande finansiell oro som råder lite överallt idag. Det gör att det finns kapital som söker nya marknader.  

EU är en av dessa givna marknader om EU spelar korten rätt för att bidra till att investera för att attrahera kapital, snarare än att tränga ut sådant kapital genom direkta statsstöd i det som i vilket fall i slutändan måste kunna stå på egna ben. Dels har Europas ekonomier inte de resurserna att lägga på företagsstöd, dels är många samhällsbehov så eftersatta på många håll att det hämmar den inre marknaden, förutom regelverk som fortfarande inte är på plats för ens en gemensam kapitalmarknad och utan det kan EU aldrig övertrumfa USA och Kina. Det handlar någonstans om ett samhällsinvesteringsrace snarare än ett statstödsrace och med investeringar i både den hårda infrastrukturen och grundläggande samhällsfunktioner och i det mjuka humankapitalet och ökad innovationsförmåga samt givetvis också i det även med offentliga medel bidra till utveckling av ny teknologi och affärsmöjligheter.  

En aspekt är att också alla delar av EU måste få del av det, då spets också förutsätter bredd. Det är i sådana perspektiv den OECD-studie vi i våra regioner arbetat med kommer in i bilden med många tydliga budskap, varav ett är att nationell nivå likaväl som EU måste investera mer i regioner som norra Sverige för att frigöra potentialer som är till nytta för och betalar tillbaka till alla. Det handlar inte så mycket om ”right to stay” som är ett uttryck från en annan av alla EU-rapporter, den så kallade Letta-rapporten från en annan italiensk statsman, som att verkligen investera för att växla upp marknadspotentialerna och europeiska värdekedjor i alla led på alla håll, särskilt för regioner som ofta ligger i första ledet av dessa. Det är ju inte i stadskärnorna mineraler, stålverk, biobaserad kretsloppsekonomi, energiproduktion och för den delen datacenters, IT-erans basindustri, eller globalt gångbara livsmedel finns och etableras.     

Det gäller även fokus på den gröna omställningen. Att slåss globalt på andras villkor är svårt. För ett Europa som trots allt jobbar på nischmarknader, inte minst gäller det för Sverige och än mer norra Sverige, så gäller det alltid att vara bäst för att också kunna ta betalt. Att vara grönast och mest klimatsmart är och kommer fortsatt att vara efterfrågat. Behoven finns, men det måste börja på hemmaplan och med uthållighet i lagstiftning och stödsystem. Att börja backa på det innebär att lämna till andra som är bättre på att vara sämre eller de som redan ligger före, att kunna så att säga kapa i marknadsandelar i båda ändar.  

Den gröna given i EU, EU-kommissionens stora satsning förra mandatperioden, stod på två ben; dels att reglera bort allt dumt, dels att stimulera nya tekniker, metoder och sektorer för att ge Europa global ledning och därmed konkurrenskraft. Tyvärr tappades det senare bort till förmån för det förra och slog till slut knut på sig självt med tunggrodd, kostsam och hämmande överreglering. Det är rätt att nu vända den skutan och EU:s alla så kallade ”omnibussar” för minskade regleringar på område efter område är välkommet. Det döljer dock samtidigt en underliggande utspädning av de gröna klimatambitionerna i takt med strömningarna i tiden, men i otakt med verkligheten i framtiden skulle man kunna säga. Det är mindre bra.  

Det slår särskilt hårt mot regioner och industriaktörer som satsat på EU:s tidigare politiska löften. Om den så kallade ”clean industrial deal” som i mycket ersatt ”green deal” innebär mer subventionerad traditionell industripolitik och att allt som är grönare än igår, vilket alla investeringar är, räknas som grönt nog för sådana industristöd, då blir det problem för våra industriaktörer som har ett bättre erbjudande, men svårt att överrösta stora industrijättar i länder som Tyskland och Frankrike. Särskilt Tyskland har EU:s öra just nu. Det är så det är och Tyskland är Europas just nu hackande motor. Utan EU hade mindre länder inte haft något inflytande alls i Europas och världens utveckling, men det gäller att göra sin stämma hörd. Känslan av behovet av akuta och stora åtgärder skymmer lätt sikten för att utveckling inte byggs uppifrån. EU kan rigga ramverken, likaväl som presidenten i USA kan förstöra för alla andra, men det är på lokal och regional nivå jobbet görs för det som blir.  

Det är tankar om utmaningar så här i inledningen av ett nytt år att reflektera runt och se hur vi på vår kant i allt detta stora kan bidra till det kloka och rätta till nytta för både oss själva och varandra i EU – och världen – där vi kan. Det återkommer i en kommande ”State of Play”. Nu har ett intensivt 2026 ringt in, kan vi i alla fall konstatera. 

Med det; God fortsättning! 

Läs tidigare State of Play här

Läs om norra Sveriges 30 år i EU här