EU snubblar i bakvatten på sina egna demoner 

Det är svårt att hänga med i alla turer i omvärlden och inte minst ett USA som grabbar tag i att ta kommando i sitt eget herravälde och på vägen finns inte någon sorg över förlusten av rättsstatsprinciper eller mänskliga rättigheter. Det intressanta just nu är vad som händer i USA, för det avgör hur USA beter sig i världen. Europas beroende av USA, så som världen formades efter andra världskriget, tillhör dock en passerad era. 

EU är världens näst största ekonomi och utgör världens största gemensamma marknad, även om den hackar. Jämförelser med tillväxten i USA och Kina blir samtidigt missvisande utan att justera för techbolagens börsvärden och Kinas statskapitalism. Det finns dock en slags oförmåga för Europa att lyfta sig ur sina egna demoner.  

När det så kallade Mercosur-avtalet som förhandlats i 25 år mellan EU och de ledande sydamerikanska ekonomierna, mitt under diskussionerna om Grönland, skulle kunnat skjuta in en ekonomisk och psykologisk kil på USA:s egen bakgård, så skickar Europaparlamentet det på ny långbänk för lagprövning. Det kan finnas formella argument, men det sänder också bilden av ett svagt EU som inte går att lita på.  

EU är sina krafter och motkrafter att leva med 

Utmaningen för EU ligger i att omfamna och balansera det som är EU:s motto: Förenade i olikhet. Styrkan för EU bygger på att med förenade ansträngningar, utifrån en värdegrund om rättsstatens principer, demokrati och kompromissen som redskap, få med alla på tåget och med respekt för att det ser olika ut med olika förutsättningar att ta hänsyn till. Det kan vara en svaghet, men också en styrka.  

I tider av kris och krig så blir fokus lätt på stora, centraliserade och snabba tag på aggregerad nivå. Det blir mer reaktivt utifrån en definierad omvärld, snarare än att utifrån egna premisser definiera om världen Det blir enkla lösningar för att lösa komplicerade utmaningar och det passar inte riktigt EU:s funktionssätt. Det som från EU ofta blir lite för lite, lite för sent och lite för komplicerat, men ändå funkar när det väl är på plats, ger också en stabilitet och förutsebarhet som även marknaden i längden gillar. 

Det kommer att finnas mycket tillgängligt kapital när investerare måste risksprida och inte lika enkelt når alla marknader genom att bara finnas på en. EU är en av dessa attraktiva marknader om fokus läggs på rätt saker för att locka det kapitalet, i en tid när USA inte längre är en given powerhub och Kina begränsas av bristen på tankefrihet.  

I avsaknad av egna givna muskler måste EU bygga på sin ”soft power” 

EU har i allt detta inga egna egentliga muskler. Det finns inget mandat att bygga en militär kapacitet. Det har varit NATO som är försvarsparaplyet och ett möjligt ”NEUTO” ligger ännu i framtiden. Budgetmässigt utgör EU runt 1% av de samlade EU-ländernas ekonomi. Det är en global spottstyver. Några budgetpromillen hit eller dit som striden står om, mer än vad pengen skall ge för nytta, gör i detta ingen direkt skillnad. 

För att hantera detta har EU ytterst bara mjuk makt att via olika aktörer växla upp den egna förmågan och det kan vara industriaktörer men där kommer också lokalsamhällena och regionerna in i bilden.  

Allt sker alltid ytterst någonstans och det någonstans spelar roll. Där har vi lokalt och regionalt ofta kunnat se att EU är vår vän i att se och förstå att det ser olika ut och att insatserna måste anpassas utifrån det för att bidra till EU:s samlade förmåga. Det förändras nu och inte till det bättre.  

En budgetförhandling med missade möjligheter för EU 

Den i somras av EU-kommissionen framlagda EU-budgeten för 2028—2034, den så kallade Multiannual Financial Framework (MFF), som nu går in i förhandlingar har en tydlig rimlig ambition att bygga ett konkurrenskraftigt och säkerhetspolitiskt tryggt Europa, men samtidigt missar den viktiga aspekter för att nå dit.  

Det pratas om att prioritera europeiska mervärden, samtidigt som regional- och jordbruksstöden med sina helt olika logiker läggs in i nationaliserade återflöden, i utbyte mot att EU-kommissionen får utökad makt i den utökade andelen centralt ordnade instrument för bland annat direktstöd till företag inom sektorer där Europa ligger efter. Tanken kan vara rätt, men leder fel. 

Alla förstår att resurser måste styras om för att möta nya utmaningar och därmed att det blir mindre av regionalstöd. För Sverige blir det över tid ett ordentligt minskat återflöde när fördelningsnyckeln mest bara baseras på nationell BNI per capita och inte faktiska behov och önskade utfall av de insatta medlen.  

I minnet bör också finnas att Sverige med EU-medlemskapet lejde ut regionalpolitiken och få vill nog ha tillbaka den tid där Landshövdingarna, som det var då, köade upp utanför Rosenbad för det som idag i mycket går via den sammanhållningspolitik som utgör kärnan i EU:s regionalstöd och i ljuset av det finns i den nu föreslagna strukturen ett antal saknade delar och några kan särskilt nämnas.  

     1. EU:s konkurrenskraft börjar någonstans och det någonstans är vi 

För norra Sverige har EU:s regionalpolitik varit avgörande för mycket av det som idag tas för givet, inte minst innovationsförmågan i samspelet mellan akademi, näringsliv och samhälle. Ett verktyg har varit det som i EU kallas smart specialisering (S3) och handlar om att utgå från platsens förutsättningar och de konkurrensfördelar som kan finnas för att utveckla en långsiktigt hållbar ekonomisk bas.  

I grund och att bygga det lokala och regionala innovationsekosystemet som kan dra nytta av de specifika kunskaper och verksamheter som finns för att i sin tur utveckla nya framtidsmöjligheter där regionala och sub-regionala konkurrensfördelar finns att hitta, särskilt viktigt för regioner som av tradition varit helt beroende av några få naturresursbaserade näringar. Detta är grunden för exempelvis hela den gröna industriomställning norra Sverige tagit ledningen i.  

Några av de industrisatsningar EU-kommissionen tänker sig kan säkerligen nå även norra Sverige som står med mycket av det EU behöver, men det hjälper inte behovet av att bygga lokal kapacitet där det saknas. Risken är att det att tvärtom drar med sig även de lokala resurser som finns för att bredda den lokala ekonomin och rentav tränger undan det externa privata kapital som borde vara i fokus att attrahera för att fylla saknade luckor i Europa värdekedjor. Erfarenheten är också att det framförallt är de redan starka i stora länder med mycket kapital bakom sig som tar huvuddelen av sådana resurser som är lite av ”run for the money”. 

Med ett fortsatt tydligt krav på ett strategiskt arbete runtom i hela EU och en tydlig koppling till hur det i sin tur bygger kapacitet för att också kunna få tillgång till, skapa synergier med, de centrala satsningar EU gör på konkurrenskraft och europeiska värdekedjor, så hade det funnits en lokal och regional dimension att koppla EU:s ambitioner till. Det lyser nu med sin frånvaro.  

     2. EU:s säkerhetspolitiska styrka måste byggas från grunden  

Uthålliga och innovativa samhällen är ju grunden för all utveckling och det behöver stärkas överallt. Är det något Ukraina lärt oss så är det att, vid sidan av det rent militära, så var den första försvarslinjen de lokala borgmästarna som höll uppe samhälle och försvarsvilja och samordning när omvärlden bröt samman och att den andra försvarslinjen är de små innovativa företagen som anpassar sig för att utveckla det som behövs i vardag och krigsmaskineri. Detta är precis det som är regional utveckling; att bygga förmåga i fred för att kunna hantera kris och krig.  

I realiteten är nuvarande extra regionalstöd från EU till regionerna i Northern Sparsely Populated Areas (NSPA) i norra Sverige och Finland de faktiska arktiska investeringsmedel EU har och är därmed även en del av EU:s insatser för strategisk autonomi, det vill säga att minska sitt omvärldsberoende av kritiska resurser genom att också investera i sina egna arktiska områden i en geopolitiskt utsatt och sårbart gränsområde, som en brygga också till det globala Arktis.  

Givetvis kommer norra Sverige att få del av satsningar för utbyggd infrastruktur mellan de norska hamnarna och den finska gränsen mot Ryssland i det som kallas militär mobilitet i EU. Men ”dual use”, som det kallas för nytta både militärt och civilt, är så mycket mer att byggas in i egentligen allt idag och där skulle EU:s regionalstöd kunna spela en betydligt mer central roll, rätt utformat.   

     3. EU:s förankring i sin egen mylla till gagn för EU som en kraft för alla 

Det är också frågan om det är klokt i en tid när värdegemenskaper står på spel och omvärlden genom hybridkrig tränger sig på i våra olika verkligheter, rasera det som är EU:s koppling till ”myllan”. Det är givetvis mycket som inte fungerat bra med dagens regionalstöd, men istället för att kasta ut barnet med badvattnet, så hade en annan väg kunnat vara att lyssna in hur det kan göras bättre med lärdomar från regioner som norra Sverige. 

EU kommer aldrig att kunna nå ut och förankra sig hos alla medborgare, däremot finns det hundratusentals lokala och regionala förtroendevalda som kan inlemmas än mer i EU:s gemensamma målsättningar och att vara en länk till lokalsamhällena och medborgarna med en bättre förståelse för de övergripande strategiska prioriteringar som styr riktningen. Det är en underskattad kraft i legitimiteten för hela EU-projektet. Att mötas kring gemensamma utmaningar gör att aktörerna växer tillsammans och börjar se sin egen plats och värde i ett större sammanhang att koppla sig till. 

Utan smörjmedel som dessa hade det inte etablerat samverkan mellan alla regioner i norra Sverige, med regionerna i NSPA som engagerar sig i OECD-studier för att stärka utvecklingskraften med flera olika samverkan runtom i EU. Från en nationell horisont kan det flyga under radarn och ses som lite störigt, men det gör att EU når ut, ända ner i kommuners budgethandlingar rentav. Det är soft power för EU det. Genom de nationella planerna frånkopplas istället den dimensionen. 

Mindre pengar är att vänta, men någonstans att återflödet spelar roll 

Pengen är en sak, men logiken och utformningen av den nya budgetstrukturen är kanske där de riktigt missade chanserna i det som nu ligger finns. Om detta står nu MFF-striden av stor betydelse för norra Sverige att göra sin stämma hörd i – och vi hörs och det sker rörelser. Som det heter i EU: Inget är klart förrän allt är klart. Och klart blir det ju aldrig. Däremot kan allt alltid bli bättre. Även om världen står i brand så gäller det att stå med båda fötterna stadigt i myllan. Det är där EU i slutändan byggs, från grunden. 

Läs tidigare State of Play om ett nytt år i en skakig omvärld här

Läs om norra Sveriges 30 år i EU här  

Läs tidigare ”State of Play” om uppspelet för budgetdiskussionerna här

Läs om EU-budgeten och dess olika delar när den lades fram här